Om att skingra dystra tankar med TWD-terapi ...

Sorgen som kommer över mig ibland. Och ilskan. Och frustrationen. Över att bara vara en skugga av mig själv. Jag inser ju att jag är en del av mig själv och att alla delar av mig är Jag. Men att veta att det finns delar i mig som inte längre syns, eller som bara glimmar till ibland, det är tungt. Ord som jag använder för att beskriva mig själv nu är ord som jag aldrig skulle ha använt förut. Jag är liksom min egen totala motsats just nu. Eller är jag det? Kanske har jag bara inte befunnit mig i den här delen av mig själv tidigare. Möjligtvis stundtals men inte under så lång tid som nu. I ”vanliga fall” skulle jag beskriva mig själv som glad, social, pratsam, driven, positiv, envis, omtänksam, full av liv … Okej! Kanske också tjurskallig, krävande, lite för uppriktig, jobbigt tramsig och med ett extremt kontrollbehov. Men nog om det och hur som helst. De ord som kommer för mig nu är mer ord som trött, tråkig, inåtvänd, uppgiven, egoistisk, deppig, orkeslös, livlös ... Pretty fuckin’ far from okay helt enkelt.

Det blev väldigt tydligt igår. Mina vänner och min kärlek skulle på konsert. Jag älskar mina vänner, jag älskar min kärlek och jag älskar att gå på konsert. Jag älskar att befinna mig i sociala sammanhang, att prata och skratta och umgås med dem jag tycker om. Det är liksom då jag känner att jag lever. Eller i alla fall var det så förut. Nu vet jag inte riktigt längre. Oavsett så hade jag tänkt att jag skulle kunna åka med om jag hade en bra dag. Att jag i så fall skulle vara spontan. Att det skulle bli en positiv överraskning för oss alla. Jag tänkte allt det för mig själv. Sa inget till någon innan, eftersom det blir roligare att spontant åka med på något oplanerat än att behöva lämna återbud i sista stund. Jag vill liksom inte trötta ut mina nära och kära med ständiga avhopp. Jag vill heller inte ha känslan av misslyckande, som det blir när jag planerat och sett fram emot något som jag sedan inte kan genomföra. På grund av många olika faktorer fick jag till sist erkänna mig besegrad och stanna hemma. Det gjorde ont, rev upp sår i mig, sved som fan. Jag blev ledsen, besviken, förbannad, kände mig totalt jävla misslyckad trots mina föresatser. Min kropp är liksom inte min att bestämma över längre. Den lever sitt eget liv. Min vilja börjar långsamt långsamt återvända igen. Tankarna är till viss del övertalningsbara och har förmåga att hänga med viljan något sånär. Men kroppen följer inte med i samma takt. Den kör sitt eget race. Och det är riktigt tufft att inse det. Det är då alla de där orden börjar snurrar i mig, om tråkig, trist och dyster, om att jag är helt utan liv. Och jag tänker att det är märkligt att människor står kvar. Att människor fortfarande vill finnas i mitt liv. Jag kan inte riktigt förstå det. Att de vill ha mig trots det här. Jag undrar ibland om de, liksom jag, saknar mig som den jag var förut. Om de längtar efter mig lika mycket som jag gör. Eller om de kanske bara är bättre än jag på att acceptera att det här bara är ytterligare en del av mig. Om de tycker att jag duger även så här. Kommer jag själv någonsin att kunna känna att jag duger såhär, att det blir bra även på detta vis. Kommer jag att kunna lära mig att leva med den jag är nu. Kommer vi att kunna komma överens, mitt gamla jag och mitt nya. Jag vet ju att jag ska jobba med att acceptera. Att det är det viktigaste för att kunna läka och bli hel igen. Men ibland vill jag faktiskt inte acceptera. Jag vill inte vara förnuftig. Jag vill bara vråla, skrika, gråta, förbanna, för att det har blivit såhär. Jag vill ha mig själv tillbaks. Jag vill ha lust och ork och glädje. Jag vill ha mitt liv. Jag vill känna mig hel. Och jag vill inte låta det ta tid. Jag vill ha det nu. Nu nu nu! Jooo ... jag inser att jag glömde att använda ordet "tålmodig" när jag beskrev mig själv tidigare ... 

I alla fall. Sådär gick tankarna igår. Jag blev så uppfylld av dem att jag havererade totalt. Till slut fick jag gå in och bryta med lite TWD-terapi. En hälsosam ikapptittning på säsong 7. Det var brutalt välgörande. Idag har jag pratat av mig med min kärlek. Och gråtit en skvätt. Nu får jag det ur mig här också. Det är så skönt att sätta ord på det som snurrar. Men inte riktigt lika välgörande som dagdrömmen om att få hänga med Michone och gå bärsärk i några avsnitt av TWD. Jag tror att jag behöver få ur mig lite aggressioner. Kanske borde jag börja med någon kamsport. Eller finns det träningsgrupper inför den oundvikliga zombieinvasionen tro. Sa han något om det den där zombieexperten som sommarpratade förra sommaren. Jag borde kolla upp det. För att skingra mina dystra tankar.

Om att bara låtsas vara sjuk ...

"Jag tror att du egentligen gillar det här. Erkänn att du tycker att det är ganska gott ändå, att bara vara hemma och vara ledig." Det sades i en skämtsam ton så klart. Andra saker har sagts, liknande saker, av andra människor. Lite på skoj. Men med en underton av allvar. Som om det här är roligt. Som om det här är något jag väljer. Som om jag väljer att inte vara frisk. Som om jag bara låtsas för att ... ja, varför då egentligen ... 

Låtsas ha svår ångest för få äta riktigt starka go'a tabletter som ger mig härliga biverkningar och påverkar hela min person? Låtsas ha en sömnstörning så att jag kan få äta tre fina mediciner till, för att kanske få några sammanhängande sömntimmar per natt? Låtsas vara stresskänslig så att jag kan få gå på högvarv i några veckor, slippa sova trots sömntabletter, och så att jag kan få lite sköna spänningar i  min kropp som ger mig lite go' värk och lite härliga andningssvårigheter? Låtsas vara mosig i huvudet för att lite smidigt kunna välja att minnas eller inte minnas, för att slippa köra bil, för att slippa hålla den jobbiga röda tråden när jag pratar med någon, för att slippa se på tråkig film och tv eller för att slippa läsa trista böcker? Låtsas ha en impulskontroll som får personer med dubbeldiagnos ADHD/Tourette att blekna, för att kunna säga lite vad som helst och bete mig lite hur som helst? Låtsas bli totalt dränerad på energi av social interaktion så att jag inte behöver umgås med mina vänner, och därmed kanske tvingas skratta och ha roligt? Låtsas bli slutkörd av enkla vardagsbestyr så att jag kan dra mig undan och vila i tystnad istället för att vara en närvarande och deltagande mamma till mina barn? Låtsas bli uttröttad av för mycket intryck, så att jag kan få stanna hemma i min ensamhet på en lördagskväll, istället för att behöva gå med min kärlek och mina vänner på konserter, restaurangbesök eller biofilmer? Låtsas att jag blir så golvad av att göra en enda sak för mycket en dag att jag sedan blir liggandes i flera dagar eller någon vecka, så att jag bara behöver göra det allra nödvändigaste och göttigaste, som att typ äta havregrynsgröt, gå på toa, stirra upp i taket och lyssna på tystnaden? Låtsas ha ett tillstånd som enligt sjukintyget "kräver lång rehabilitering" för att slippa jobba, slippa vara en del av något viktigt, slippa tjäna pengar och slippa ha kollegor som jag kan tramsa med och föra vuxna, stimulerande samtal med?

Jag vet inte riktigt ... Det är kanske så, att jag gillar det här, att det ändå är ganska underbart att bara vara hemma och slippa allt det där som gör själva livet. I två år och nio månader nu. Livin' the dream så att säga. Jodå ... 

Om att lära känna sitt nya jag ...

 För några dagar sedan hörde en vän av sig. (Älskade vän som inte ger upp om mig <3). Hon undrade om jag ville följa med på café och luncha. Jag fullkomligt älskar att luncha på café. Eller frukosta, eller bruncha, eller fika, eller vad som helst som man kan göra på ett café. Mitt gamla jag hade tveklöst sagt "Självklart!". Mitt nya jag sa "Tyvärr, jag måste vila nu så att jag orkar vara mamma till mitt barn när han kommer hem från skolan". Sådan ser min verklighet ut just nu. Och kanske för resten av mitt liv. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att bli den jag var tidigare. Vissa delar vill jag ju inte ha tillbaks. Men andra delar saknar jag, önskar mig dem tillbaks. Jag försöker tänka att jag kommer att komma ur det här som en helare, klokare och starkare människa. Och som en lugnare människa. Jag önskar mig det. Men då måste jag också lära mig att göra annorlunda. Så jag övar mig på det, att göra annorlunda, och att tänka annorlunda.

 Jag hör ju till dem som har gjort samma i hela mitt liv, gång på gång på gång, och det har liksom aldrig blivit riktigt bra. Till slut blev det tvärt om fruktansvärt obra. Någon dag ska jag skriva om det som ledde fram till det stora raset. Men just nu ska jag fokusera på det som är. Inte älta det som varit. Inte heller tänka framåt. Bara vara här och nu. Våren -15 deltog jag i en rehabgrupp, Grön vardagsbalans. Det var fantastiskt. Vi lärde oss om mindfulness, om vikten av att vara här och nu, ta en sak i taget, en stund i taget, en dag i taget. Jag börjar bli en mästare på det. Egentligen inte för att jag medvetet övar mig så mycket utan för att det är totalt livsnödvändigt för mig. Jag kan inget annat. Inget annat fungerar. Och när jag ibland glömmer av mig havererar jag direkt. Men när jag är duktig och lyssnar på min kropp då kan jag ha dagar som är helt okej. Ibland kan jag känna mig nästan "som vanligt". Då gäller det att inte bli för exalterad och tro att det faktiskt är som vanligt. Jag får liksom bara lugnt konstatera det för mig själv och sen vara nöjd i det.

 Och långsamt långsamt lär jag känna den jag är idag, mitt nya jag. Jag testar mig fram. Jag lär mig att inte planera för att slippa bli besviken. Lär mig säga att jag gärna vill delta i aktiviteter om jag har en bra dag, att jag bara kan delta om det är okej att jag svävar på svaret, och att jag inte kommer att delta om jag har en dålig dag. Det är ett under att mina vänner, min familj, min partner fortfarande står kvar. Jag inser att jag trots allt är lyckligt lottad här i min galenskap. Och jag försöker fokusera på det jag kan göra istället för på det jag inte kan. En bra dag kan jag tex köra bil, handla mat själv, göra kanske tre ärenden sammanlagt, prata i telefon med någon en längre stund, kolla på en film eller ett avsnitt av någon serie, baka, ta en promenad på 20 minuter eller umgås med en (inte flera samtidigt) vän. På en riktigt bra dag kan jag göra kanske två av de här sakerna. På en hyfsat bra dag får jag välja en av sakerna. Att göra flera saker kan innebära att det blir för mycket, då ligger jag golvad i några dagar upp till några veckor. Då kommer de där riktigt riktigt obra dagarna. Dagar då jag är nöjd att jag kan andas, får i mig lagad mat, orkar ta en dusch, lyssna på en ljudbok, göra yinyoga eller kanske ta en kort promenad. Ibland orkar jag bara stirra upp i taket, filosofera och lyssna på tystnaden. Då kan jag bara fungera om jag sållar bort allt som är energikrävande för min hjärna, ingen tv, inget internet, inte för mycket ljud, ingen social interaktion. Vissa dagar är det kroppen som behöver vila, andra dagar är det hjärnan. Ibland är det båda, de dagarna är riktigt tunga. Då vill jag bara ligga nära min kärleksmänniska. Eller sova. Det är då jag längtar efter natten och är läkemedelsindustrin evigt tacksam för sömntabletter.

 Tänk er att inte sova ordentligt på två år, varken på nätterna eller på dagarna. Psykologen beskrev det som att min kropp var i ett ständigt stresstillstånd, i ständig flyktberedskap, så att kroppen därför inte kunde gå ner i varv av sig själv. Jag testade allt utom sömntabletter, gick i sömnskola, gjorde avslappnande yoga, drack en massa olika mirakelkurer, låg på spikmatta, lyssnade på mindfulnessövningar för sömnen osv osv.  Ibland somnade jag och sov i två timmar. Det var lyxigt men självklart ohållbart. Sedan kom jag till en fantastisk psykiatrisköterska som blev helt bestört när hon förstod att jag inte sov. Hon sa att vi måste ta en sak i taget. Först måste vi komma till rätta med de grundläggande behoven, mat och sömn. Jag fick inrätta en mat- och sovklocka. Och jag fick testa mig igenom varje sömntablett som finns, ensamma och i kombination, först de snälla och sedan de starkare. Och sedan ungefär ett halvår tillbaks, med min kvällsrutin i kombination med tre olika sömnhjälpande tabletter, så sover jag. Tre timmar sammanhängande på en dålig natt men upp till fem-sex timmar på en bra natt. Underbara sömn. Och det är som om kroppen äntligen har gått ner lite i varv, som att den har fattat hur skönt det är att sova, för ibland sover jag till och med en stund på dagen. Då räcker det med rätt röst i en ljudbok för att söva mig i någon timma. De dagarna är jag extra tacksam. Någon som dock inte är lika tacksam är min kärleksmänniska. Oftast somnar ju han på två minuter, men nu kan det visst hända att jag råkar somna före honom. Och jag snarkar. Big time! Han säger att jag är en 360-snarkare, att det inte spelar någon roll hur jag ligger för jag snarkar ändå. Storsnarkar. Den stackaren får sova lite här och där då, i den säng som för tillfället är tom, ibland på soffan. Men han säger att han trots det är glad för min skull, att jag får sova. Han är fin han. Och jag är tacksam. För så mycket. Mitt i all min galenskap.

Och inatt har vi sovit. Han somnade först. Jag somnade sen. Idag är det en bra dag. Idag ska vi rosta granola och baka. Bröd och, det viktigaste av allt, kladdkaka. Och vi ska pussas och gosa och överösa varandra med kärlek mitt i allt det där vardagliga. Jag vet att jag har sagt det förut men jag säger det igen, det gäller att försöka se det fina i det lilla, i det allra allra minsta, när man befinner sig i det här tillståndet. Det är först då man orkar våga vara lycklig trots allt som tynger och drar ner. Och det är precis där, precis då, man kan hitta acceptansen och modet att lära känna sitt nya jag ...  

Om tiden som bara går men som samtidigt står stilla ...

Det är visst ett halvår sedan jag skrev senast. Jag har tänkt ibland att jag ska skriva. Men jag vet inte om vad. Om tiden som passerar, om medicinkaoset i min kropp, om hur utmattningen är tillbaks på ruta två sedan senaste haveriet, om att börja om från början, om att inte känna igen sig själv, om att lära känna sig själv på nytt, om kärleken som växer sig starkare, om människor som lämnar livet, om sådant som kan ta människor ifrån mig ... Det finns så mycket att skriva om att jag blir matt bara av att tänka på det. Så jag får det inte ur mig. Det stannar helt enkelt vid tanken.

Min kropp har i alla fall vant sig vid medicinen. Hyfsat. Den reagerar fortfarande med en del symptom på biverkningar. Men om jag måste välja mellan biverkningar och ångest så får jag välja biverkningar. Nu är jag ångestfri. Eller ja ... Min kropp är ångestfri men inte min hjärna. Den tror fortfarande att jag har ångest. Den talar om för mig att jag borde vara orolig och rädd, att jag borde undvika vissa situationer. Ibland tror jag på det och då blir det jobbigt. Men ganska ofta kan jag resonera med mig själv och komma fram till att det där bara är gamla invanda tankar efter långa tider med konstant ångest, och tankar är inte på riktigt. Jag lyckas övertyga mig om att medicinen jag äter gör mig ångestfri och att tankarna därför måste ändra sig. Det går ganska bra. När jag kommer på dem med att försöka förstöra det för mig. Men ibland missar jag dem och då hinner de ta över. Det kan bli lite jobbigt. Då lyssnar kroppen på tankarna utan att jag riktigt är med på det och kroppen blir tokig. Istället för ångest så blir det istället extrema stresspåslag som kan hålla i sig i några dagar eller veckor. Då blir jag golvad. Kan inte andas. Kan inte sova. Kan inte stilla mig och komma till ro. 

Men jag övar mig på att acceptera och leva med den jag är just nu. Vissa dagar orkar jag leva lite mer, andra dagar lite mindre. En del dagar handlar bara om att överleva. En dag orkade jag åka med min kärlek och äta indiskt på restaurang. Vilken lycka! En annan dag är jag glad att jag får i mig havregrynsgröt till lunch. Fast nästan varje helg äter vi kladdkaka, så det går verkligen ingen nöd på mig. Ibland kan jag orka umgås med en vän en stund, prata i telefon med mina föräldrar, köra bil till affären, handla mat och sedan köra hem igen, ta en promenad på 20 minuter, titta på en film. Ibland orkar jag inte prata med någon mer än min kärlek, jag svarar inte när telefonen ringer, stänger av min mobil för att slippa höra om jag får mess från folk som vill mig något. Sådana dagar är jag glad om jag orkar ställa mig med altandörren på gavel och andas frisk luft en stund, om jag orkar ta en dusch, om jag orkar lyssna på en ljudbok. Så ser livet ut. Samtidigt har jag utvecklat en nästan övernaturlig förmåga att känna tacksamhet och vara glad för det allra minsta, att upptäcka de där små små sakerna som får min kropp att pirra och känna. Sådana där småsaker som liksom bara passerar i "vanliga fall", som att ligga bredvid en elvaåring och höra honom somna lugnt och tryggt, att få ett bländande leende av igenkänning från en snart ettåring, att få lägga huvudet emot min älskades bröst och bara landa i hans stilla hjärtslag, att få ett par nystickade raggsockar på posten, att se förälskelse i mitt nästan vuxna barn eller att komma på att varm-choklad-säsongen är tillbaks. Jag tror att det är ren och skär överlevnadsinstinkt. Jag måste ta vara på varje tillfälle av kärlek, glädje och liv som ges. För att orka ta mig igenom det här. 

Så jag gör det. Jag klänger mig fast vid de små sakerna som gör livet värt att leva. Och jag andas. Och plötsligt har ett halvår passerat. Som om tiden går och står stilla på en och samma gång.  

Om benzoabstinens och medicinångest ...

Abstinens ... Smaka på det ordet. Vi tänker missbruk, alkohol, droger, galenskap. Men ibland är det bara medicin ordinerad av läkare som ska ur kroppen. Jag försökte tänka rätt, göra rätt, men aj aj aj så fel det blev. Utan att gå in på detaljer så testade jag ett naturpreparat i kombination med att jag höll på att trappa ut benzo. Det visade sig vara en fin kombination till en början. Jag blev helt ångestfri och hade ingen abstinens under tre veckor. Underbart! Sen tog jag bort den sista lilla biten av benzon. Kände mig så nöjd att det gått så smärtfritt det sista. Strax därefter befann jag mig i det djupaste abstinensträsket jag någonsin upplevt. Det visade sig, när jag läst på och frågat runt lite, att det där naturpreparatet gjorde så att benzon inte bröts ner som den skulle. Jag vet helt enkelt inte hur höga doser jag hade koncentrerade i min kropp. Jag gick alltså från okänd dos till noll. Eftersom min kropp visat sig vara extremt känslig så reagerade den med total galenskap. Men jag bet ihop. Tänkte att jag skulle klara det. Så i en vecka låg jag i olika ställningar och svettades, feberfrossade, smärtade, ångestade, skakade, darrade. Till sist gav jag upp. All ork och allt liv rann ur mig. Jag var helt enkelt tvungen att erkänna mig besegrad. Jag var tvungen att be om hjälp. Det hela slutade med att sonpappan fick eskortera mig för en natt på psykakuten. Där fick jag höja dosen av Sobril för att häva abstinensen och dessutom få en första dos av en medicin som förhoppningsvis ska bita på min ångest. Så att jag slipper Sobril en gång för alla. Därefter blev det hembesök av mobila teamet från psykakuten under helgen. Kärleksmänniskan, som egentligen är en särbo, fick bli sambo och älskade sonen fick flytta hem till sin pappa på heltid. 

Att ha ångest och dessutom medicinångest över att ta medicinen som förhoppningsvis ska hjälpa mig med min ångest ingen bra kombination. Men med lite trygghet, lite övervakning och lite pekande med hela handen av både underbara mobila-teamet-människan, av bestämda psykiatrisköterskan, av kärleksmänniskan och av sonpappan så har det gått. Nu är jag fyra veckor in med nya medicinen i min kropp, varav två veckor på maxdos som mest troligt är det som krävs för mig. Vilken jävla resa. Tre till fyra veckor på rätt dos innan önskad effekt eventuellt uppnås. Det innebär en till två veckor till innan jag förhoppningsvis landar. Tre månader innan medicinen verkar optimalt. Bara två månader kvar alltså. Om den nu kommer fungera. Har jag otur måste jag byta till en annan. Men jag ber till gudar jag inte tror på att den ska hjälpa mig. Att allt det här inte ska vara förgäves. För här kommer det härligaste av allt ... innan det blir bättre är det vanligt att det blir sämre. Jag föll självklart in bland det vanliga, så sämre blev det. Harrejävlar så mycket sämre. Biverkningar och insättningssymptom i ett enda virrvarr. Ökad ångest som insättningssymptom i kombination med ångesten över att överhuvudtaget ta medicinen kunde ju ha varit nog. Men icke. Några jag varit i kontakt med, som tagit samma medicin som jag, har inte upplevt några biverkningar alls. Någon har upplevt något litet. Själv verkar jag ha fått varje biverkning som går att få. De va la gött. Eller ogött. (För att citera Matilda och Emma i Förstagångenpoddens fantastiska vinjettlåt.) 

Hur som helst så ville jag bara förklara tystnaden, säga att jag finns men att jag har gått lite som i ide. Jag har liksom fullt upp med att ta mig igenom dagarna. Mina nära och kära tar hand om mig. Kärleksmänniskan håller mig trygg, sonpappan håller ställningarna, vännerna står redo om jag behöver dem, föräldrarna tittar in med oro och mat med jämna mellanrum. Jag klarar mig med hjälp av dem. Vem vore jag utan dem? Den tanken vill jag inte ens tänka ... Så istället tänker jag kärlek, tacksamhet,  hopp, längtan, liv ... Snart snart är jag ur det här och ute på andra sidan. Snart ... 

Om de där små sakerna som gör livet ...

 

Det sägs att det är de små sakerna i livet som gör själva livet. När man inte är helt och hållet vän med det liv man för tillfället lever, med livet i sin helhet, då blir de små sakerna på något vis de allra viktigaste. Det kan vara att kunna storhandla utan att få en ångestattack, en människa inom vården som får en skratta mitt i sitt elände, en lång och varm spontankram av en granne som förstår, en chokladkaka från någon som vill muntra upp, ett mess från en vän som vill bjuda på kvällsmat och bäbisgos, en påminnelse från familj eller vänner om att de finns till hands när man har behov av det, att få sova i tre timmar sammanhängande, att se en bild på facebook av en barnsligt lycklig son många mil bort, en enkel kommentar om att man är fin trots att man själv känner sig som ett totalt ras, eller att, bara ett par timmar efter att man skiljts åt, få ett längtansmess från den man älskar. Det gäller att hitta de där små små sakerna. Det gäller att vara lyhörd och fånga dem, de där sakerna som gör att man lyfter och lättar mitt i allt det mörka. 

Jag och den jag älskar pratar ofta om det här, om det stora i det där lilla, om hur det är de sakerna som gör DET och hur viktigt det är att veta att uppskatta dem när de inträffar. Små saker som att bara ligga nära, att känna lugnet sprida sig i kroppen bara av att känna den andras hjärtslag, att söka varandras kroppar i sömnen på natten, att smaka, lukta, gosa, känna just precis när man har lust med det, att få tillbringa en helg helt utan måsten tillsammans, att påminna varandra om hur mycket man älskar mitt i något tråkigt vardagligt, att tramsa och skratta åt egentligen ingenting eller åt det helt underbara i att man är tillsammans, att komma på i morgonsängen att varm choklad vore den bästa starten på dagen, eller att i samma stund inse att man är i enormt behov av kladdkaka, att sedan baka och trycka i sig så mycket att man blir så proppmätt att man inte orkar äta middag, och att sedan komma överens om att mat är överskattat och att det går lika bra med te och mackor. Det är just precis de små sakerna som gör det. Det är de sakerna som gör själva livet. Det är de sakerna som räknas. Det handlar om här och nu. 

Och just idag, här och nu, är jag uppfylld av kärlek och lugn efter en hel helg med min kärleksmänniska. Inte en enda känsla av ångest fladdrar i min kropp. Imorgon kan den vara tillbaks den där underbara ångesten. Den som jag måste lära mig att acceptera. Men just idag är den någon helt annanstans än här hos mig. Och jag är tacksam för just precis det lilla. Och för att det ligger en helt orörd favoritchokladkaka i mitt skafferi ...

Om att kämpa emot eller acceptera ...

Igår var det Internationella Kvinnodagen. Då passade min kropp på att påminna mig om vilken fantastisk kvinna jag har varit i hela mitt vuxna liv. En härlig panikångestattack inledde morgonen. Lite för mycket tankar och oro i kombination med dålig sömn gjorde att stresspåslaget var ett faktum. Då kommer den visst som ett brev på den gamla pålitliga postens tid den där panikångesten. Jag stod i köket för att förbereda sonens matsäck inför aktivitetsdag på skolan. Yrsel, svimningskänsla och en känsla av att inte kunna svälja eller andas. Ner på golvet. Hoppas att inte sonen märker. Andas, andas, andas. En Sobril i nöden. Fick lägga mig en lång stund i mina två yogapositioner som hjälper bäst. Det lindrade. Som tur är gör jag dem ofta så att sonen ser, så förhoppningsvis märkte han inte hur galet det var. Ringde i desperation till sonens pappa. Han sov så jag fick bita ihop. Fixade matsäcken till slut och fick även kört sonen till skolan. Sen hem och haverera. Finfin start på dagen helt enkelt. En trevlig liten påminnelse om hur stark jag alltid trott mig vara. Men också en påminnelse om hur stark jag faktiskt är. Som tar mig igenom den här fullkomliga galenskapen. På kvällen kom den underbara pappan och hämtade sonen. Min älskade människa kom och tog hand om mig med närhet och kärlek. Och jag kunde andas igen.

    

I förrgår var det exakt två år sedan jag havererade på jobbet. Då hade jag varit riktigt dålig ett bra tag. Men jag var i ett sådant uppstressat skick att jag inte kunde förmå mig att lyssna på min kropp. Den där dagen på jobbet var jag så yr att jag knappt kunde gå utan att hålla mig i något. Jag hade svårt att andas. Var helt dimmig i huvudet. Vad gjorde jag ens på jobbet? Men jag hade mått så den senaste veckan. Eller om det var de senaste två veckorna. Mest troligt var det längre. Tidsperspektivet kan vara lite snett. Hur som helst, som tur var så fanns det inga ungdomar på jobbet, det var bara jag, min chef och två kollegor. Vid lunchen frågade min chef mig hur jag mådde, hon sa att jag borde åka hem, hon konstaterade att jag nog inte var i skick att köra bil själv och att hon skulle köra hem mig. Då var det som om luften gick ur mig. När någon annan helt plötsligt såg hur dåligt jag mådde. Det blev liksom verkligt då. Det svindlade till. Jag fick ett yrselanfall och trodde jag skulle svimma. De la ner mig på golvet. Och där kom rädslan. Jag trodde att jag skulle dö. Att det var en hjärtinfarkt. De ringde ambulans och tog hand om mig under något som kändes som en evighet innan ambulansen kom. Älskade människor! Jag kunde knappt gå. Skakade som en tok. Livrädd. Skräckslagen. Vad fan var det som hände. Ambulanskillarna gav mig något lugnande och körde mig till Akuten i Borås. Prover togs, tester gjordes, jag var i ett töcken av lugnande mediciner så jag minns inte allt. Läkaren kom i alla fall till slut in och sa: "Det är inget fysiskt fel på dig. Alla prover ser jättebra ut. Jag tror att du har drabbats av en akut stressreaktion och en kraftig panikångestattack". Jaha ... Vad svarar man på den ... Ingenting vad jag minns. Det var totalt tomt. Det är två år sedan nu. Exakt. Det sägs att när man kan tala om något svårt man gått igenom utan att gråta, då vet man att man har läkt. Jag har precis börjat gråta. Fram tills nu har jag kämpat emot. Vem fan vill acceptera att må så här ...

Men så för någon vecka sedan hade jag ett långt telefonsamtal med en mycket klok kvinna jag känner. Förutom att vara klok så är hon även rolig, och psykolog. Fin kombination. Hon sa så många saker till mig som jag varit tvungen att processa. Men det viktigaste hon sa, det som bet mest, handlade om just acceptans. Hon sa att jag måste acceptera min situation, att det är först när jag accepterar som jag kan börja läka. Då grät jag. Det har gnagt i mig sedan dess. Jag gråter en skvätt varje gång jag tänker på det. Jag gråter nu när jag skriver om det. För jag inser att hon har rätt. Jag har inte accepterat läget. Än. Efter två år kämpar jag fortfarande emot. Jag vill aldrig vara där jag är. Jag vill alltid framåt eller någon annanstans. Jag vill inte ha utmattningssyndrom, jag vill inte ha ångest, jag vill inte få panikångestattacker som golvar mig totalt. JAG VILL INTE. Hur ska jag någonsin kunna lära mig att acceptera det? Hur är det ens möjligt? Men jag måste försöka. Hur det ska gå till vet jag inte. Men jag måste. Det är det enda alternativet. Jag måste sluta kämpa och börja acceptera. 

Så just idag jobbar jag med att acceptera det faktum att jag inte kan vara en bra mamma till mitt barn. Jag accepterar att hans älskade pappa med fru tar över ansvaret. Jag accepterar det faktum att sonen har det bättre där än här just nu. Och jag accepterar smärtan och den tunga gråten och den stora sorgen över att det just nu måste få vara så här. Och på något vis så känns det faktiskt okej ...

Om det som är dolt och det som är synligt för den som betraktar ...

Nedanstående skrev jag som ett inlägg på facebook hösten -15. Då mådde jag bättre. Jag hade varken haft panikångestattacker eller ångest på flera månader. Bara lite härlig insomningsångest, men vad var det i sammanhanget liksom. Jag trodde att ångesten var något jag haft i början av raset men nu var klar med. Det var en underbar känsla. Vilken befrielse. Jag tränade två gånger i veckan med min fantastiska fysioterapeut och tog promenader en gång i veckan med mitt trygga gäng från Gröna Rehabgruppen som jag deltagit i under våren. Jag orkade köra bil ända till Varberg, inte fram och tillbaks på samma dag, men en väg ena dagen och tillbaks en annan dag. Jag kunde gå på bio, på en konsert då och då (med öronproppar som livlinor), käka indiskt på restaurang, umgås med mina vänner eller ta en 5 kilometer lång promenad i skogen tillsammans med en vän och prata samtidigt. Små saker kan tyckas men när man inte kunnat göra något av detta under ett och ett halvt år är det stort. Och faktiskt fullkomligt underbart. Det är livet. Även om jag var tvungen att planera för vila och kraftsamling inför varje aktivitet samt vila och återhämtning efter aktiviteten. Jag trodde faktiskt att jag var på väg tillbaks. Men eftersom jag hör till de där människorna som vill väldigt mycket så råkade jag helt plötsligt vilja lite för mycket. Jag vet inte riktigt vad det var som stjälpte mig. 

Det kan ha varit den där sömngruppen jag deltog i. En grupp med sömnlösa kvinnor som samlades en gång i veckan med en psykolog för grupp-kbt. Redan efter första gången kände jag att det var över min förmåga. Att lyssna på psykologen, ha tio babblande kvinnor omkring mig och samtidigt försöka fundera över mig själv och mina sovvanor var för mycket. Min hjärna är som en svamp just nu. Den suger upp allt, sorterar ingenting av sig självt och svämmar till slut över när det blir för mycket. Men jag är ju en duktig flicka och som sådan genomför man det man åtagit sig. Efter tredje träffen där samma kvinna för säkert tionde gången, på bred marbo, sa "Nämen du veeet att jag begriiiiper inte varför ja inte kan söööva. Ja setter där i söffa på kvällera å nickar te, å så höller ja på i flera timmar. Sen ä dä ju stört omöjlit å söva. Ja begriiiiper inte dä." och psykologen för tionde gången svarade att "Ja, du kanske ska sysselsätta dig med något på kvällarna så att du inte nickar till. Alternativt ska du kanske gå och lägga dig när första nicken kommer", så kände jag dock att livet så sakta började rinna ifrån mig igen. De där träffarna kändes tyngre än en tung dag på jobbet. Och de som vet hur en tung dag på mitt jobb kan se ut kan lätt föreställa sig känslan.  Ja, det kan ha varit den där gruppaktiviteten.

Det kan annars ha varit det faktum att jag var på väg att starta upp ett deltagande på Gröna vägen i Borås. Jag var mycket taggad inför det men samtidigt extremt stressad. Jag skulle behöva köra 3 mil, delta i aktivitet i fyra timmar och sedan köra samma 3 mil hem igen. Fyra dagar i veckan. Vid den tidpunkten kunde jag köra 3 mil, gå på bio och sedan köra hem. Någon gång i månaden och sedan vila ett par dagar efter. Det kan ha varit stressen över hur jag skulle klara det.

Det kan också ha varit den där lördagen efter den där tredje sömngruppsträffen som stjälpte mig. Jag hade en dag inplanerad med mina älskade tjejer. Vi skulle ta en långpromenad, bada bastu och sedan käka indiskt. Mycket på en och samma dag för mig. Jag förstår inte hur jag tänkte. Men jag ville så gärna. När dagen kom så vaknade jag med nackspärr. Min vilja är stark och jag ser i efterhand att jag lät viljan vinna över känslan och förnuftet. Jag lyssnade inte på min kropp. Jag klabbade på linement och gav mig yr i bollen iväg på den där efterlängtade träffen. En eller två, jag minns inte, kilometer in i skogen fick jag ett kraftigt yrselanfall. Sen var det kört. Panikångestattacken var ett faktum. Jag havererade där, mitt i skogen. Kroppen stängde av. Jag kunde varken sitta, stå eller gå. Tack och lov var jag omgiven av fyra underbara människor. En bil fick komma och hämta mig, älskade mannen fick ringas in och ambulans tillkallades. Det kan ha varit det.

Mest troligt var det summan av dessa tre saker. De tre sista tillfällena på sömngruppen fick jag via hemskickat material och telefon med psykologen. Jag var nere för räkning. Igen. Och den underbara ångesten, toppad av lite härlig panikångest, som jag hade under den första delen av mitt ras, var tillbaks med full kraft. Det är därifrån jag klättrar nu. Men hur som helst så tänker jag igen på det här med vad jag ser och upplever och vad andra ser och upplever. Känslan av att leva med något som är dolt för andra. Den stora skillnaden mellan ett brutet ben och en söndertrasad själ och mosad hjärna. Så jag bjuder på dessa tankar en gång till. De gäller fortfarande. För mig och för alla i samma situation som mig.      .    

"Du ser så frisk ut nu!"

"Det är så roligt att se dig nu när du verkar må bättre!" 

Just nu smakar jag på det där med dolt tillstånd. 

Jag är piggare, gladare, har mer ork, vilja och glöd än tidigare. Det innebär att det är vad folk ser när de ser mig. Det är ju under mina bra stunder och på mina bra dagar som folk möter mig. Och det är jätteroligt att höra att det syns att jag börjar må bättre. Jag är själv lyckans lycklig över att min kropp har börjat komma tillbaks till livet. 

Men allt det de inte ser, allt det som bara finns inuti, det som bara är mitt, det finns fortfarande kvar. Det syns bara inte. Ingen ser att jag nästan aldrig sover på nätterna. Ingen ser det konstanta kaoset som pågår i mitt huvud. Ingen ser att jag inte kan läsa en bok eller en allt för avancerad och lång text. Ingen ser att jag inte kan koncentrera mig på en komplicerad handling i en film. Ingen ser att jag inte klarar av att ta in information om omvärlden. Ingen ser hur jag jobbar med mängder av olika hjälpmedel för att för få mitt huvud att minnas saker. Ingen ser hur jag kämpar för att delta i ett samtal. Ingen ser den enorma trötthet som drabbar mig efter att jag kört bil, varit i en miljö med mycket liv och rörelse eller varit social lite för länge. Ingen ser hur jag slits mellan alternativen när det är dags att fatta de enklaste beslut, eller hur jag ibland inte ens orkar fatta ett beslut. Ingen ser att allt det jag i normala fall gör utan att ens reflektera över det kräver enorma energiresurser. Ingen ser det galna stresspåslag som river sönder mig vid minsta lilla motgång eller oväntad förändring. Ingen ser att jag inte kan andas då. Ingen ser ångesten som tvingar mig att vara vaken dygnet runt när stressen har fått tag i mig igen. Ingen ser kampen inuti. 

Det är fortfarande ett steg, en sak och en dag i taget som gäller. Men jag kämpar vidare. Och jag har på något vis lärt mig att gilla läget, vara tacksam för det lilla, att se glädjen i de små sakerna. Jag lär känna mitt nya jag en bit taget. De säger att jag aldig kommer bli som jag var förut. Det gör inget. Dit vill jag ju inte heller. Jag kommer förhoppningsvis vara både lugnare, klokare och mer rädd om mig själv i framtiden. Och framför allt kommer jag ha en djupare förståelse för både mig själv och för andra. Jag kommer aldrig någonsin bedöma och bemöta en människa enbart utifrån vad den visar utåt efter det här. För det människor visar, det vi ser, är bara en liten liten del av hela människan. Jag hade kunskap om det innan. Nu har jag erfarenhet.

(Det här blev långt. Tog du dig ända hit är jag imponerad. Och tacksam. Kärlek!)

Om när sjukvården känns något oseriös ...

Under hösten och våren 14/15 gick jag hos en psykolog via vårdcentralen. Det fungerade bra. Hon var seriös. Faktum är att alla jag mött inom vården under den här vansinnesresan varit mycket seriösa och riktigt riktigt bra. Jag har fått helt fantastisk hjälp, av läkare (nuvarande har visserligen lite kvar att önska), psykolog, rehabiliteringspersonal, rehabsamordnare och allt vad de nu är. Hur som helst. Under våren ansåg psykologen att jag borde remitteras till psykiatrin av olika orsaker. Jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få och sa därför ja till detta. Och det är nu galenskapen börjar. På psykiatrin har de inte tillräckligt många läkare. Allt drar därför ut på tiden. Dock får jag en underbar sköterska som kontaktperson som jag får börja träffa och som jag kan ringa till vid behov. På vårdcentralen vill de att psykiatrin ska ta över min sjukskrivning men på psykiatrin vill de att vårdcentralen ska fortsätta att hålla i den biten, mest pga läkarbristen som jag förstår det. Läkaren på vårdcentralen går med på detta men är frustrerad eftersom han vill hjälpa mig med medicin men samtidigt vänta på att jag får en läkarkontakt på psykiatrin som kan titta över eventuella mediciner. Till slut blir det som så att vårdcentralen sköter sjukskrivningen medan psykiatrin sköter medicineringen, trots att jag fortfarande inte fått träffa någon läkare där. För en vecka sedan fick jag så besked, över telefon, att en läkare, som jag alltså aldrig ens har träffat, har skrivit ut ett flertal olika mediciner till mig. Jag får också uppmaningen att inte börja ta alla samtidigt, för då vet vi inte vilka som hjälper och inte ... Det är allt. Eftersom jag har kraftig ångest och panikångest samt grava sömnstörningar så förstår jag att det är en antidepressiv SNRI som ska bita på ångest, en mild lugnande och en mild sömntablett (eftersom jag uppenbarligen uppvisar knarkarbeteende när jag får benzo) samt en lite vassare sömntablett som dock inte ska vara vanebildande, en neuroleptika säger sköterskan. Jag vet inte riktigt vad neuroleptika är och tänker inte så mycket på det, förrän mannen reagerar och säger att det är sådant man ger till bla schizofrena. Ja men tjenare, har jag fått en diagnos i rödaste rappet utan varken läkarkontakt eller utredning? Och vilken härlig vändning, från utmattningssyndrom, panikångest och sömnstörning till schizofren liksom. Det artar sig. Med detta i bakhuvudet beger jag mig i alla fall till apoteket för att plocka ut mina nya mediciner. Jag kan namnet på alla utom på den där neuroleptikan, så apotekaren läser upp de mediciner som ligger inne. Uteslutningsförmågan säger oss vilken det är jag söker. "Ja, det ska vara en sömnmedicin", säger jag. Apotekaren blir förvirrad och säger att "Nej, det är en medicin som används vid bipolaritet och schizofreni".  Så ... där är jag nu. Vilken av diagnoserna har jag? Har jag kanske båda? Vad är det jag har missat här? Jag hämtade såklart inte ut den. Och sedan dess har det gnagt i mig. Hur i hela helvete kan en läkare som aldrig har träffat mig skriva ut en medicin för två olika diagnoser som jag inte har? Oavsett om den verkar lugnande och sövande. Hur är det ens möjligt? Jag har inte riktigt vetat hur jag ska reagera på det här. Men så idag trillade jag över en artikel i Läkemedelsvärlden som handlar om exakt detta. (Se länk nedan). Helt plötsligt känns allting väldigt oseriöst. Och jag inser att min förvirring är berättigad. Med råge ... Jodåsåattehhh ... Välkommen in i min förvirring!

http://lakemedelsvarlden.se/nyheter/manga-far-antipsykotika-utan-diagnos-14964

Om att blanda yoga och Sobril ...

Sobril och yoga är ingen bra blandning för Majgit, hävdar Villfarelser. För mig funkar det alldeles utmärkt. Eller, det måste funka helt enkelt. Sobrilen är quickfixen vid ångest och yogan är det som tvingar min kropp att slappna av. Men ibland blir det fel. Som när man glömt av att man petat i sig Sobril varje dag i flera månader, om än i mycket låg dos, och när man inser att ångesten kanske inte alls är ångest utan abstinens som river och sliter. Att kroppen helt enkelt skriker efter mer droger för att den ska gå med på att bli lugn. Då är det inte kul. Då är det självrannsakan, dåligt samvete och bannor. Jävla knarkarfasoner. Dags för uttrappning helt enkelt. Jag börjar bli bra på det här. Jag vet vad som väntar. Några veckor i helvetet. Som om jag inte redan befinner mig där. Men nu ska jag ytterligare några våningar ner. Till de djupaste delarna. Lika mycket som de räddar mig i nöden, lika mycket trasar de sönder mig när de ska bort. Jag tänker på gamla vännen O. Han lever inte längre. Men när han gjorde det tyckte han mest om tabletter. Inte alls märkligt att han var så trasig och knasig. Jag inser det nu. När jag själv befinner mig i gränslandet till tablettmissbruk, om än i extremt låg dos och på laglig väg enligt läkarordination. Jag smakar på abstinensen, på begäret, på galenskapen det skapar i kroppen och på det underbara lugnet som jag aldrig kan nå på något annat vis. Men nu måste de bort. Igen. Har trappat ut dem en gång tidigare. Tänkte att aldrig mer kommer dessa djävulstabletter in i mitt system igen. Aldrig. Sen kom den underbara panikångesten på besök. Igen. Jag orkade helt enkelt inte vara stark. Vem orkar egentligen vara stark när man är som svagast, som mest utblottad och trasig. Jag tog den enkla vägen. För att orka leva. Så nu står jag här. Igen. Det är dags att börja yoga utan Sobril. Och vilken jävla tur att jag inte är lagd åt backhoppningshållet. Hej då! Önska mig lycka till ...

Om att leka frisk ...

Älskling och trygghet kliver upp och far till jobbet.

Morgonfix och mammamåsten och vildängeln körs till skolan.

Havererar på spikmattan i sängen.

Frukost.

Trött.

Mer tid på spikmattan i sängen. Guidad avslappningsövning. Ligger länge.

Lunch. 

Trött. Orolig. Ångestig.

Ett yogapass. Jag har ont. Måste röra på mig. Orkar inte träna på rehab. Får göra det hemma istället. 

Hämta vildängel på skolan.

Mellanmål. 

In i döden trött.

Orolig och ångestig. 

Kör vildängel till schackklubben. 

Havererar på spikmattan i en timma för att orka med resten av kvällen. Guidad mindfulnessövning.

Hämta på schacket.

Trött. Ångestig.

Kvällsmat. Tål inte ljuden från programmet som sonen vill se.

Ingen bra mamma en dag som denna. 

Dåligt samvete.

Ledsen. 

Snart läggdags. Längtar. 

Hoppas på sömn i natt. Bara några timmar. Jag tar vad som helst bara jag får något.

Och i mellantiderna har jag varit "social" på facebook. Skojat. Tramsat. Bollat minnen. Jag leker. Låtsas. Döljer. Tränger bort verkligheten för en stund. Ingen där ser hur jag egentligen mår. Så skönt att leka lite frisk. Pigg. Glad. Så skönt att bli bemött som sådan. Och samtidigt är den mer energikrävande än någonting annat. Den där friskleken ...

Om att vara ständigt beredd ...

Insomnia. Smaka på det ordet. En och annan natt här och där kanske har ägnats åt det där med att vara sömnlös. Tidigare i livet. Nu lever jag i det. Att inte kunna sova. Sedan två år tillbaks är min sömn i princip obefintlig. Av ingen anledning alls egentligen. Eller av tusen anledningar. Tankar, längtan, känslan av ensamhet, oro, rädsla, ältande, insomningsångest eller bara lite härlig dödsångest. Sova några skvättar här och där under natten. Sova två timmar sammanhängande, ibland tre, ytterst sällan fyra men faktiskt en gång sex. När man har testat allt. Starka sömntabletter som ger en baksmälla hela dagen efter. Snälla sömntabletter som inte ger baksmälla men som kan jämställas med typ Pez-tabletter. Sömnskola. Fasta läggtider och uppstigningstider.  Inte sova middag (hett tips från psykologen - hade jag kunnat sova på dagen istället för på natten så hade jag nog fan gjort det, vad han än sa #jagvilljubarasova). Akupunktur. Avslappnande yoga. Spikmatta i sängen. Naturljud. Meditativ musik. Öronproppar. Guidade mindfulnessövningar för insomning. Men ingenting hjälper. I N G E N T I N G! Då börjar det till slut kännas något tröstlöst. Hopplöst. Värdelöst. Jag kan inte sova på natten. Inte på dagen. Jag kan inte sova. Punkt. Min kropp vill inte gå ner i varv. Den vill inte släppa taget. Läkarna säger att min kropp befinner sig på så hög stressnivå att den är i ständig beredskap. I beredskap för vad då!?! Va!?! Klockan tre på natten! Vad fan är det jag ska vara beredd på?

Om allt jag önskar ...

När det gått för många dagar utan själslugn. När allting liksom varit lite för mycket lite för länge. När jag nästan inte kan andas. När ångesten river och skaver lite i bakgrunden hela tiden. Sådär lagom lite för att jag inte ska glömma av den. Som om om den bara vill göra sig påmind. När vad jag än gör inte hjälper. När jag inte kan komma till ro av mig själv. När jag vet att det enda som kan få mig att landa är kärlek och närhet. När jag vet att den människan finns som kan ge mig det, att han finns, han som kan göra mig lugn, han som kan få mig att andas, han som kan tvinga min kropp till avslappning. Och när jag vet att han kommer imorgon. Då blir det en aning lättare att stå ut. När han är allt jag önskar ...

Om att bryta ihop eller inte ...

Igår var det exakt ett år och elva månader sedan jag rasade ihop på jobbet. Om en månad firar jag två år som sjukskriven. Inte för att det är något att fira men det känns något mindre misärlikt om jag angriper det med trams än med bister verklighet. Fast ändå, en tårta på det kanske inte vore så dumt. För att fira att vi har ett system i Sverige som tillåter att en ensamstående människa utan arbetsfömåga trots allt kan bo kvar i sitt hem och dessutom kan utfodra både sig själv och sina barn. Det är nog fan värt att fira.

Hur som helst, igår var jag på min arbetsplats för första gången sedan det stora raset. Jag blev uppringd i förra veckan, en ny ersättare för mig skulle komma in, min arbetsplats på kontoret behövde rensas för att göra plats för den nye rektorn. Det var blandade känslor inför det kan jag lova. Efter samtalet grät jag stort och tungt. Å ena sidan lättnad över att de hittat en utbildad ersättare. Å andra sidan vansinnigt ledsen över det faktum att jag fortfarande måste ersättas. När jag skulle dit igår förutspådde jag därför sammanbrott av stora mått. Jag hade förberett mig väl, med mod, Sobril och en av de finaste vännerna som moraliskt stöd och chaufför. Men sammanbrottet kom aldrig. Efter en rundvandring i skolbyggnaden kände jag mig helt oväntat lugn i både själ och hjärta. Allt såg ut ungefär som vanligt. Inga större förändringar verkar vara gjorda trots att jag inte är där och övervakar. Jo, jag vet att det kan kallas kontrollbehov. De som står bredvid och betraktar mig säger att jag har det ... Till slut samlade jag i alla fall mod och gick in på kontoret. Vi röjde, rensade, letade, sorterade, packade. Minnen, tankar, glädje, sorg, längtan, känslan av hopplöshet, men samtidigt också en känsla av lättnad, och hela tiden tårar bakom ögonlocken. Mitt i allt skingrades dock känslostormarna för en stund. Vi hittade några dildos i min bokhylla (ja, det står var och en helt fritt att spekulera kring anledningen till att jag har dildos i min bokhylla) och stämningen höjdes några snäpp. Vi konstaterade snabbt att batterierna fortfarande fungerade fantastiskt bra. Good vibrations så att säga. Trots det betedde vi oss förvånansvärt vuxet måste jag erkänna. Vi behöll kläderna på och klarade efter en stund av att skifta tillbaks fokus till den egentliga anledningen att vi var där. Vi fortsatte packa. Alla mina privata saker åkte med hem. Studielitteratur, metodmaterial, böcker och lite annat smått och gott. Det blir en hel del när man är en sparare. Men nu är allt hemma. Den nya människan kan flytta in. Och jag överlevde.

Idag är jag tom. Tänker på vad de professionella omkring mig säger. Att de som klarar sig bäst efter en utmattning är de som byter både yrke och arbetsplats när de börjar jobba igen. Jag tänker på hur jag alltid stretar emot då, hur jag hävdar med bestämdhet, men samtidigt  mer och mer vacklande och förvirrat, att jobbet bara var EN del i att jag rasade. Jag tänker på mina känslor och önskningar i det här. Jag tänker att den där skolan är som mitt barn, som en del av mitt liv, jag har sett den växa fram, jag har varit del i att skapa den. Att då tänka tanken på att jag kanske inte kan komma tillbaks till den delen av mitt liv gör så ont att jag faktiskt helst av allt inte alls tänker på det. Därför ägnar jag mig oftast åt gammal hederlig förträngning. De professionella omkring mig säger också att den dag jag är frisk nog att återgå till arbete kommer jag veta vad jag vill och behöver göra. De säger att jag faktiskt inte måste tänka på det nu, att jag inte ens bör tänka på det. De säger att jag ska släppa det och bara fokusera på här och nu och en dag i taget. Så jag gör just det. Jag börjar bli riktigt duktig på här och nu och en dag i taget. Men ibland blir jag påmind. Ibland kan jag inte låta bli att bryta ihop. Men just idag bryter jag inte ihop. Orken räcker inte till för ett sammanbrott just idag. Så jag nöjer mig med den enorma känslan av tomhet. Och i hallen är det fullt av grejer som inte har någonstans att bo ...

Om att andas. Och kanske blinka ...

Igår var det galenskap. Läkarbesök hos nya läkaren som ev missade kursen om psykisk ohälsa. Han har inte riktigt koll på vilka symptomen är vid utmattningssyndrom. Det tar på krafter jag inte har att behöva förklara allting två gånger och ändå inse att han nog inte riktigt förstod vad jag sa. (Någon dag ska jag ägna ett inlägg åt bara honom.) Väl hemma slet jag tag i dammsugaren i ren frustration. En seriös jakt av dammråttor inleddes. De hade börjat växa sig större än katten och risken var att jag skulle behöva kalla in min bror, jägaren, för att avliva dem om de fått växa sig snäppet större. Här glömde jag att vila. Jag ser det nu. I efterhand. Sen kom sonen hem. Matfix, mammamåsten, pannkaksstekning och matsäcklsplanering inför dagens schackturnering. Strandad kommunikation med min räddare i nöden. Vetskapen om att jag måste ta mig till min arbetsplats under helgen. Eftersom jag inte kan köra bil några längre sträckor så var jag dessutom tvungen att få tag på en människa villig att agera chaufför och moraliskt stöd. Och med tanke på att jag mest troligt kommer att bryta ihop en skvätt någon gång under resan så krävdes det en stabil och trygg person Någon som jag kan bryta ihop i lugn och ro inför. Många tankar för en trött hjärna. Många göromål för en utmattad kropp. Allt för stor miss att inte vila under en dag som denna.

Så ... När sonen väl hade lagt sig, alla pannkakor var stekta och min stödperson (så tacksam över mina underbaara vänner) var funnen kunde jag till slut och äntligen ägna mig åt ett rejält haveri. Resten av kvällen ägnades således helhjärtat åt tårar, oro, inre stress och lite härlig ångest i ett underbart befriande virrvarr. Riktigt fint fredagsmys helt enkelt. My kind of a perfect fucking fredagskväll så att säga. Det är så det blir ibland i min värld just nu. När det händer saker som jag inte riktigt har förutsett. När det har varit lite för mycket. När jag missat att vila mellan varven. När jag glömt av att andas.

Idag har jag fått betala. Totalt dränerad på energi. Bara vila och ligga på spikmattan hela dagen. Några avbrott för krishantering av förlorande son på schackturnering. Ikväll är jag extra glad över att sonen är hemma. Jag slipper ha ångest över allt kul jag missar. Jag slipper fundera över om jag kanske skulle orka. Jag slipper välja mellan alla roligheter. Blues på Cookin, Beyond Silence på Sticky Fingers, nån annan musik på Blue Velvet. Och jag slipper ta en Sobril för att orka med en kväll på galej. Eller ja, galej och galej, det brukar mest sluta med att jag sitter och fånglor, lyssnar förstrött på musiken och längta mig hem till lugnet och ensamheten. Idag är valet hur som helst lätt. Egentligen är det ett ickeval. Det blir godis, soffa, mello och en nöjd son. Och andas. Och kanske blinka ...

Kom gör mig lugn ...

Efter en lång dag. När allt egentligen gått som det ska men ändå inte riktigt blivit så som jag tänkt mig. När kroppen därför gått in i akut försvarsställning med stresspåslag och lite härlig ångest, då hade det varit extra skönt att kunna landa och andas ut vid dagens slut. Men icke. Det är inte för mig just nu. Min kropp vill inte fungera på det viset längre. Istället gör den tvärt om och trissar upp sig till oanade höjder. När jag väl upptäcker att jag nått de där höjderna är det sedan näst intill omöjligt att varva ner. Ibland när jag nått de där höjderna blir allt liksom övermäktigt en stund. Sorgen kommer. Och ilskan. Och oron. Och tårarna. Ibland tror jag att jag ska tappa det helt, förlora kontrollen, blir tokig. Mer tokig än jag är i vanliga fall. Tokig på riktigt. Det första året av min utmattning levde jag som i dvala. Helt känslolös och tom. Sen kom känslorna sakta smygandes och nu är det som om de har kommit ikapp mig med full kraft. Och jag kan inte riktigt
hantera dem, härbärgera dem, sortera dem. De bara sköljer över mig. Tar över mig helt och fullt. Det är på något vis bara att åka med. Jag får vika mig och låta dem rasa runt där inne tills de känner sig nöjda med mina reaktioner. Först när de rasat klart kan jag försöka tvinga kroppen till lugn. Ibland klarar jag det själv. Med hjälp av spikmatta, yoga eller mindfulnessövningar. Ibland behöver jag hjälp. När jag är ensam med min galna kropp, min härliga ångest och mina övermäktiga känslor. Då är Sobril (tack läkemedelsverket) sista utvägen och räddaren i nöden. Annars är kärlek och närhet är det som fungerar bäst. När den jag älskar låter mig ligga på honom. När han håller i mig hårt tills jag kan andas igen. Eller när han håller fast mig och med stor beslutsamhet liksom tvingar ångesten på flykt och kroppen till vila. Han är alltid min bästa medicin. Han är den som gör mig lugn ...

Om att sakna livet ...

Jag börjar tröttna på att vara trött. Vill inte längre glida runt med ofixat hår, utan smycken och iförd haremsbrallor och linne. Orkar för fan inte ens ha bh på mig längre. Allt är i vägen, skavigt, jobbigt, besvärligt. Efter två år med utmattningssyndrom och ångest från de djupare delarna av helvetet börjar jag faktiskt tröttna riktigt rejält, både på mig själv och på livet jag lever. Eller är det livet jag inte lever. I snart två år har mitt liv stått på paus. Och jag bara väntar på att pausen ska vara över, längtar efter att den ska ta slut, så att jag orkar börja leva igen. Jag längtar glädje, smycken, nyfärgat hår och fina kläder. Jag önskar ork, massor av vilja och känslan av att vara full av liv. Jag vill umgås med mina vänner, babbla om oviktigheter och viktigheter tills jag blir hes, skratta tills tårarna rinner och magen krampar. Jag vill gå på magiska konserter, fika bort några timmar på ett café, knö i mig indisk mat på restaurang tills jag knappt orkar sitta rakt, se fantastiska filmer på bio. Jag vill till och med råka gå på kassa konserter, glömma av att äta tills jag blir så hungrig att jag blir sur och grinig, och jag vill se skitfilmer, så länge jag får göra det med människorna jag älskar. Jag vill ha kollegor som ibland driver mig till vansinne men som oftast plockar fram det bästa i mig. Jag vill sprudla av energi och tramsa tills jag nästan tröttnar på mig själv. Jag vill drömma drömmar som känns möjliga att genomföra. Jag vill dricka rödvin, hamna på en efterfest och dansa till märklig musik. Jag vill snacka bort en hel natt och upptäcka att jag glömt att gå och lägga mig när  morgonen gryr utanför fönstren. Jag vill sova en hel natt och vakna pigg och utvilad. Jag vill kunna läsa en bok som är så vansinnigt bra att jag t o m måste ha med mig den när jag går på toaletten. Jag vill göra roligheter med mina barn. Jag vill tillbringa tid med den jag älskar när som helst och var som helst. Jag vill hitta på dumheter, galenskaper eller bara enkla vardagliga saker. Jag vill helt enkelt bara leva igen. Jag saknar livet ...

Kom ge mig mod ...

När kärleken kommer till en. Efter år av tomhet, styrka, beslutsamhet, förvirring och rädsla. När kärleken kommer då. Utan att man är förberedd. Då drabbas man. Så jävla hårt. Av så otroligt mycket. Det är murar som ska rivas, hjärtan som ska mjukna, tankar som ska trasslas ut, själar som ska värmas upp och mod som ska plockas fram. Och så den där tilliten. Det svåraste av allt. Att våga lita på en annan människa. Att våga göra sig så sårbar som man blir när man släpper in, när man visar sig, naken utan skydd. Att lita på att den man visar sig för kommer stå pall för det den ser, klarar av att vårda det den får, vill finnas kvar efter man blottat sig. Att kasa sig ut och våga lita på det. Vilken total galenskap det är. Så vansinnigt svårt, stort, skrämmande, underbart ... Allt i ett enda virrvarr. Hur vågar vi egentligen.

Men när vi väl sen vågat. När vi landat. När alla känslor är ett faktum. När kärleken växt sig stadigt starkare. När vi känner att vi älskar. När vi inte vill leva utan varandra. När all tid tillsammans är lugnande och helande. När all tid utan varandra går åt till att tänka, känna, längta. När det är så. Då vet vi att det är värt det. Då vet vi att utan kärlek vill vi inte leva. Då vet vi att vi måste ta alla chanser alltid. Vi måste vara modiga. Vi måste våga slänga oss ut ur den trygga, kärlekslösa ensamheten och in i den otrygga, kärleksfulla samhörigheten. Jo, jag vet. Kärleken kan vara mer trygg än otrygg. Men för en skeptiker, en cyniker, en bitter trasdocka och ett kontrollfreak ligger känslan av otrygghet alltid på lur. För hur vet man helt säkert åt vilket håll kärleken kommer att flyta. Jo, jag vet det också, att man aldrig kan veta någonting säkert. Så jag gör mitt bästa. Tänker här och nu och lita på mitt hjärta, på känslan av att vara hel i hans närhet och på känslan av den stora tomheten som fyller mig när vi skiljs åt. Och jag tror att det är precis där jag har det. Det är precis där jag vet. Det är där jag vågar landa i känslan av oss. Det är då allt känns självklart. Och då räcker modet precis till för att våga lita. Precis ...

 

     

 

Att försöka se det positiva i elände ...

Ännu en tidig dag idag. Akupunktur klockan 11:00. Så mycket värt men så tungt att kliva upp, duscha och köra bil. Tänk att sådant man i vanliga fall gör utan att ens reflektera över det helt plötsligt är som enorma prestationer. Allt tar på krafterna som jag egentligen inte har. Att köra bil längre sträckor är t ex omöjligt, vaken orken eller koncentrationen håller mer än ca 10 minuter. Hur som helst, när jag väl kom fram och la mig på britsen var jag helt förbi av trötthet. Yrsel och som bomull i huvudet. Jag klarade dock av att slappna av idag vilket gör att jag känner mig fint avslappnad efteråt, om än något snurrig och ev en trafikfara när jag körde hem. Det gjorde dessutom ont och det brukar betyda att nålarna gör nytta. För övrigt har det varit en helt galen vecka. Jag är inne på andra veckan med medicinhöjning. Biverkningar är bättre sömn men extrem trötthet och yrsel på dagarna. Sonen har dessutom varit sjuk och hemma från skolan hela veckan. Det i sin tur innebär att jag inte fått samma vila som jag är van vid. Men ... som en mycket klok kvinna jag känner hade sagt ... Allt det här innebär att jag kan vara tacksam, dels över att jag har ett barn, dels över att jag får fantastisk hjälp från sjukvården och dels över att jag har råd att ha en bil, även om jag för tillfället inte orkar köra den några längre sträckor.

                               

                                   Jan Stenmark

Att klara av en dag ...

Att ha en inbokad tid före klockan ett på dagen är katastrof. Att ha en inbokad tid över huvudtaget är katastrof. Trots att tiden gäller akupunktur som faktiskt får mig att må bra så är det katastrof. Idag har jag dessutom en tid till, på vårdcentralen, inbokad. Stressen är ett faktum. Ångesten drar igång så fort jag vaknar. Kroppen är vansinnigt spänd. Trots det gör jag det jag vet att jag ska göra. Jag är en duktig flicka. Så jag kliver upp, tar en dusch och äter frukost. Jag gör det inte med glädje. Det är knappt att jag orkar. Men jag gör det. Och varje gång jag gör något som tar emot är en seger. Efteråt kan jag konstatera att jag överlevde, jag fixade det, det kanske var tufft men jag gjorde det. Och allt det gör att det trots allt blir lite lite lättare nästa gång. Jag vet ju det. Så jag gör det. I mellantiden måste jag komma ihåg att göra en mindfulnessövning, en avslappningsövning eller yoga. För att orka. Kommer jag ihåg det brukar det gå bra. Glömmer jag så får jag lida för det i flera dagar efteråt.

Semlekaos ...

Jag har aldrig tänkt att jag är särskilt konservativ. Tex tycker jag, till skillnad från flera av mina vänner, att det går bra att äta semlor när man är sugen. Man måste inte vänta till The Big Day. Men nu börjar stolligheter gå över gränsen även för mig. Korvbrödssemlor, wrapsemlor, semlor med vaniljkräm eller nutella, och nu det här - semlor med nutellagrädde. Hur gott det än låter så kan jag ändå inte låta bli att undra - Vart är världen på väg?

Så här kommer det att bli ...

Söndag och första inlägget i den här bloggen. Jag börjar lite smått med hur jag tänker. Det här kommer mest troligt bli en sida för musik, glädje, viktigheter, funderingar, ångest - existentiell så väl som vanlig hederlig och den med inslag av panik, feminism, kärlek, betraktelser, vansinne, ekologiskt tänkande, ifrågasättande kring normativitet, längtan, hbtq-frågor samt en och annan reflektion kring det här med utmattningssyndrom. Efter 43 år i livet, 30 år som vegetarian, 28 år med galenskap av varierande grad, 20 år som ensamstående mamma, 17 år inom skolans värld, 9 år som specialpedagog, 7 år som rektor, två år som sjukskriven pga utmattningssyndrom och lite annat smått och gott på det, så tror jag mig ha en diger källa att ösa ur. Nu kör vi ...