Om att blanda yoga och Sobril ...

Sobril och yoga är ingen bra blandning för Majgit, hävdar Villfarelser. För mig funkar det alldeles utmärkt. Eller, det måste funka helt enkelt. Sobrilen är quickfixen vid ångest och yogan är det som tvingar min kropp att slappna av. Men ibland blir det fel. Som när man glömt av att man petat i sig Sobril varje dag i flera månader, om än i mycket låg dos, och när man inser att ångesten kanske inte alls är ångest utan abstinens som river och sliter. Att kroppen helt enkelt skriker efter mer droger för att den ska gå med på att bli lugn. Då är det inte kul. Då är det självrannsakan, dåligt samvete och bannor. Jävla knarkarfasoner. Dags för uttrappning helt enkelt. Jag börjar bli bra på det här. Jag vet vad som väntar. Några veckor i helvetet. Som om jag inte redan befinner mig där. Men nu ska jag ytterligare några våningar ner. Till de djupaste delarna. Lika mycket som de räddar mig i nöden, lika mycket trasar de sönder mig när de ska bort. Jag tänker på gamla vännen O. Han lever inte längre. Men när han gjorde det tyckte han mest om tabletter. Inte alls märkligt att han var så trasig och knasig. Jag inser det nu. När jag själv befinner mig i gränslandet till tablettmissbruk, om än i extremt låg dos och på laglig väg enligt läkarordination. Jag smakar på abstinensen, på begäret, på galenskapen det skapar i kroppen och på det underbara lugnet som jag aldrig kan nå på något annat vis. Men nu måste de bort. Igen. Har trappat ut dem en gång tidigare. Tänkte att aldrig mer kommer dessa djävulstabletter in i mitt system igen. Aldrig. Sen kom den underbara panikångesten på besök. Igen. Jag orkade helt enkelt inte vara stark. Vem orkar egentligen vara stark när man är som svagast, som mest utblottad och trasig. Jag tog den enkla vägen. För att orka leva. Så nu står jag här. Igen. Det är dags att börja yoga utan Sobril. Och vilken jävla tur att jag inte är lagd åt backhoppningshållet. Hej då! Önska mig lycka till ...