Om det som är dolt och det som är synligt för den som betraktar ...

Nedanstående skrev jag som ett inlägg på facebook hösten -15. Då mådde jag bättre. Jag hade varken haft panikångestattacker eller ångest på flera månader. Bara lite härlig insomningsångest, men vad var det i sammanhanget liksom. Jag trodde att ångesten var något jag haft i början av raset men nu var klar med. Det var en underbar känsla. Vilken befrielse. Jag tränade två gånger i veckan med min fantastiska fysioterapeut och tog promenader en gång i veckan med mitt trygga gäng från Gröna Rehabgruppen som jag deltagit i under våren. Jag orkade köra bil ända till Varberg, inte fram och tillbaks på samma dag, men en väg ena dagen och tillbaks en annan dag. Jag kunde gå på bio, på en konsert då och då (med öronproppar som livlinor), käka indiskt på restaurang, umgås med mina vänner eller ta en 5 kilometer lång promenad i skogen tillsammans med en vän och prata samtidigt. Små saker kan tyckas men när man inte kunnat göra något av detta under ett och ett halvt år är det stort. Och faktiskt fullkomligt underbart. Det är livet. Även om jag var tvungen att planera för vila och kraftsamling inför varje aktivitet samt vila och återhämtning efter aktiviteten. Jag trodde faktiskt att jag var på väg tillbaks. Men eftersom jag hör till de där människorna som vill väldigt mycket så råkade jag helt plötsligt vilja lite för mycket. Jag vet inte riktigt vad det var som stjälpte mig. 

Det kan ha varit den där sömngruppen jag deltog i. En grupp med sömnlösa kvinnor som samlades en gång i veckan med en psykolog för grupp-kbt. Redan efter första gången kände jag att det var över min förmåga. Att lyssna på psykologen, ha tio babblande kvinnor omkring mig och samtidigt försöka fundera över mig själv och mina sovvanor var för mycket. Min hjärna är som en svamp just nu. Den suger upp allt, sorterar ingenting av sig självt och svämmar till slut över när det blir för mycket. Men jag är ju en duktig flicka och som sådan genomför man det man åtagit sig. Efter tredje träffen där samma kvinna för säkert tionde gången, på bred marbo, sa "Nämen du veeet att jag begriiiiper inte varför ja inte kan söööva. Ja setter där i söffa på kvällera å nickar te, å så höller ja på i flera timmar. Sen ä dä ju stört omöjlit å söva. Ja begriiiiper inte dä." och psykologen för tionde gången svarade att "Ja, du kanske ska sysselsätta dig med något på kvällarna så att du inte nickar till. Alternativt ska du kanske gå och lägga dig när första nicken kommer", så kände jag dock att livet så sakta började rinna ifrån mig igen. De där träffarna kändes tyngre än en tung dag på jobbet. Och de som vet hur en tung dag på mitt jobb kan se ut kan lätt föreställa sig känslan.  Ja, det kan ha varit den där gruppaktiviteten.

Det kan annars ha varit det faktum att jag var på väg att starta upp ett deltagande på Gröna vägen i Borås. Jag var mycket taggad inför det men samtidigt extremt stressad. Jag skulle behöva köra 3 mil, delta i aktivitet i fyra timmar och sedan köra samma 3 mil hem igen. Fyra dagar i veckan. Vid den tidpunkten kunde jag köra 3 mil, gå på bio och sedan köra hem. Någon gång i månaden och sedan vila ett par dagar efter. Det kan ha varit stressen över hur jag skulle klara det.

Det kan också ha varit den där lördagen efter den där tredje sömngruppsträffen som stjälpte mig. Jag hade en dag inplanerad med mina älskade tjejer. Vi skulle ta en långpromenad, bada bastu och sedan käka indiskt. Mycket på en och samma dag för mig. Jag förstår inte hur jag tänkte. Men jag ville så gärna. När dagen kom så vaknade jag med nackspärr. Min vilja är stark och jag ser i efterhand att jag lät viljan vinna över känslan och förnuftet. Jag lyssnade inte på min kropp. Jag klabbade på linement och gav mig yr i bollen iväg på den där efterlängtade träffen. En eller två, jag minns inte, kilometer in i skogen fick jag ett kraftigt yrselanfall. Sen var det kört. Panikångestattacken var ett faktum. Jag havererade där, mitt i skogen. Kroppen stängde av. Jag kunde varken sitta, stå eller gå. Tack och lov var jag omgiven av fyra underbara människor. En bil fick komma och hämta mig, älskade mannen fick ringas in och ambulans tillkallades. Det kan ha varit det.

Mest troligt var det summan av dessa tre saker. De tre sista tillfällena på sömngruppen fick jag via hemskickat material och telefon med psykologen. Jag var nere för räkning. Igen. Och den underbara ångesten, toppad av lite härlig panikångest, som jag hade under den första delen av mitt ras, var tillbaks med full kraft. Det är därifrån jag klättrar nu. Men hur som helst så tänker jag igen på det här med vad jag ser och upplever och vad andra ser och upplever. Känslan av att leva med något som är dolt för andra. Den stora skillnaden mellan ett brutet ben och en söndertrasad själ och mosad hjärna. Så jag bjuder på dessa tankar en gång till. De gäller fortfarande. För mig och för alla i samma situation som mig.      .    

"Du ser så frisk ut nu!"

"Det är så roligt att se dig nu när du verkar må bättre!" 

Just nu smakar jag på det där med dolt tillstånd. 

Jag är piggare, gladare, har mer ork, vilja och glöd än tidigare. Det innebär att det är vad folk ser när de ser mig. Det är ju under mina bra stunder och på mina bra dagar som folk möter mig. Och det är jätteroligt att höra att det syns att jag börjar må bättre. Jag är själv lyckans lycklig över att min kropp har börjat komma tillbaks till livet. 

Men allt det de inte ser, allt det som bara finns inuti, det som bara är mitt, det finns fortfarande kvar. Det syns bara inte. Ingen ser att jag nästan aldrig sover på nätterna. Ingen ser det konstanta kaoset som pågår i mitt huvud. Ingen ser att jag inte kan läsa en bok eller en allt för avancerad och lång text. Ingen ser att jag inte kan koncentrera mig på en komplicerad handling i en film. Ingen ser att jag inte klarar av att ta in information om omvärlden. Ingen ser hur jag jobbar med mängder av olika hjälpmedel för att för få mitt huvud att minnas saker. Ingen ser hur jag kämpar för att delta i ett samtal. Ingen ser den enorma trötthet som drabbar mig efter att jag kört bil, varit i en miljö med mycket liv och rörelse eller varit social lite för länge. Ingen ser hur jag slits mellan alternativen när det är dags att fatta de enklaste beslut, eller hur jag ibland inte ens orkar fatta ett beslut. Ingen ser att allt det jag i normala fall gör utan att ens reflektera över det kräver enorma energiresurser. Ingen ser det galna stresspåslag som river sönder mig vid minsta lilla motgång eller oväntad förändring. Ingen ser att jag inte kan andas då. Ingen ser ångesten som tvingar mig att vara vaken dygnet runt när stressen har fått tag i mig igen. Ingen ser kampen inuti. 

Det är fortfarande ett steg, en sak och en dag i taget som gäller. Men jag kämpar vidare. Och jag har på något vis lärt mig att gilla läget, vara tacksam för det lilla, att se glädjen i de små sakerna. Jag lär känna mitt nya jag en bit taget. De säger att jag aldig kommer bli som jag var förut. Det gör inget. Dit vill jag ju inte heller. Jag kommer förhoppningsvis vara både lugnare, klokare och mer rädd om mig själv i framtiden. Och framför allt kommer jag ha en djupare förståelse för både mig själv och för andra. Jag kommer aldrig någonsin bedöma och bemöta en människa enbart utifrån vad den visar utåt efter det här. För det människor visar, det vi ser, är bara en liten liten del av hela människan. Jag hade kunskap om det innan. Nu har jag erfarenhet.

(Det här blev långt. Tog du dig ända hit är jag imponerad. Och tacksam. Kärlek!)