torsdag 25 oktober 2018

Om att vara stark, svag och jag ...

Bildresultat för one step back and two steps forward


Igår drabbades jag av en total härdsmälta. Jag fick nej från tredje drömstället jag sökt arbetsträningsplats på. Jag blev oväntat ledsen. Kände mig helt sänkt efter det beskedet. Luften gick liksom ur mig. Just då råkade min arbetsgivare ringa. Hon ville prata om ett eventuellt avslut av min tjänst, eftersom jag inte kommer kunna gå tillbaks dit. Då bröt jag ihop. Den stackaren fick prata med ett sammanbrott. Hon bad om ursäkt. Jag grät. Det gick inte att stoppa.

En vän fick lappa ihop mig och trösta, tills mannen kom hem och kunde ta över. På kvällen fick jag telefonprata med min klokaste gamla kollega. Idag har jag pratat med både min rehabsamordnare och med facket. Människorna omkring mig är ett under av kärlek, lugn och klokhet. Allt känns bättre nu. Jag har planat ut. Visserligen helt slut av känslostormarna, men samtidigt stärkt av nya insikter.

Att söka plats för arbetsträning är tuffare än man kan tro. Ingen förvarnade mig om alla "nej tack" jag skulle få. Ingen berättade att jag just nu befinner mig längst ner i näringskedjan. Ingen förberedde mig på känslorna av hopplöshet, litenhet och maktlöshet som skulle komma. Inte heller sa de något om vikten av att inte ta det personligt när man blir ratad, om hur sårbar man faktiskt är i det här läget. Jag hade ingen aning. Men nu vet jag.

Hela helgen ska ägnas åt vila. Nästa vecka tar jag nya tag igen. Jag vet ju det. Nästa vecka är jag stark igen. Jag vet ju det också. Det är så jag fungerar. På samma gång stark och svag. Mitt nya liv och jag ...

torsdag 18 oktober 2018

Jonglering och yoga ...

Bildresultat för cirque du soleil juggling

Att vara sjukskriven just nu är ungefär som en heltidssysselsättning. Det går verkligen i ett. Platser för arbetsträning ska sökas, personliga brev ska skrivas till varje plats och CV ska uppdateras. Det känns lite som om jag ljuger när jag inte skriver in "2014-2019 Sjukskriven" i CV:t. Ska det för alltid bli ett tomt hål där eller ska jag, eftersom jag har min anställning kvar, hävda att jag jobbat på samma ställe alla dessa år. Jag vet inte. Men för nu så får det vara som det är. Hur som helst så ska jag också gå på inskrivningsmöte på Arbetsförmedlingen, ansöka om Rehabiliteringsersättning från Försäkringskassan, gå på regelbundna möten med min kontaktperson på POINT och fylla i Aktivitetsrapporter till Arbetsförmedlingen. Harregud!

Men vet ni? Mitt i den här jongleringen av måsten så märker jag att jag faktiskt har lärt mig ofantligt mycket om mig själv. Jag har liksom lärt mig att sitta still i båten och att bara vara här och nu. Jo, det är sant. Ni som känner mig har kanske svårt för att se det, men jag kan det nu. Jag har övat stenhårt i snart fem år, så lite utdelning måste det väl ändå bli. Jag avgränsar, gör en sak i taget istället för allt på samma gång. Jag tar pauser. Jag ber om hjälp. Jag sover middag. Jag andas. Jag yogar. Och faktiskt, det fungerar. Ibland är jag så uppvarvad att jag måste ta en betblockerare och säga till mig själv på skarpen att tvångsvila. Men allra oftast lyssnar jag på min kropp och ger den den vila och återhämtning som den behöver, när den behöver det. Vi börjar liksom bli sams, min kropp och jag. Det är så vansinnigt skönt. Förhoppningsvis är det också hållbart. Det är det arbetsträningen nu ska utröna. Jag har en spännande tid framför mig.


Bild: The juggler of Quidam show from Cirque du Soleil



  

onsdag 3 oktober 2018

Tankar om framtiden och sånt ...

Newsletter - Past Present Future Banner


Det har varit tyst här ett tag, över ett år ser jag när jag tittar bakåt i inläggen. Jag har visst haft fullt upp med att leva. Självklart har jag tänkt under tiden men inte haft ork att förmedla mig. Kanske har jag heller inte haft behov av att skriva. Nu händer det dock grejer som göra att jag behöver samla ihop lite tankar igen.

Hela våren och fram tills nu har jag deltagit i en rehabiliteringsinsats i tre steg, Ny kraft, Aktiv hälsa och POINT. Det har varit fantastiskt. Jag har fått smyga igång med aktiviteter, en sak i taget, en dag i taget. Jag började med yoga och utökade sedan successivt med skogspromenader, träning på Frisks och Kreativ verkstad. Det har gått bra. Jag har klarat det. Och det känns som om jag långsamt har börjat komma tillbaks till livet igen. Det där verkliga livet ni vet, där man orkar mer än att bara äta, sova och andas. När sommaren kom fick jag ett uppehåll på 6 veckor och det kändes som semester. Och faktiskt, det här är den första sommaren sedan jag blev sjuk som jag har orkat ha något som liknar semester. Jag har orkat umgås med min familj, träffa vänner, åka iväg och bo på hotell, tillbringa en dag på Liseberg, göra utflykter, åka och bada nästan varje dag och tom gå på fest. Jag får fortfarande göra allt på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Jag kan inte slarva med att äta och låta hjärnan vila regelbundet under dagarna, då havererar jag direkt. Men om jag sköter mig som jag ska så orkar jag. Då orkar jag leva. Vilken grej!

Nu har jag just avslutat 6 veckor på POINT. Jag har fått hjälp med att landa i var jag befinner mig just nu och jag har fått stöd i att tänka framåt. Nästa steg är arbetsträning. Det som tidigare känts så fruktansvärt långt borta är nu här. Jag är redo. Inte för att arbetsträna på min egen arbetsplats, eller ens inom mitt eget yrkesområde. Det skulle suga alldeles för mycket energi ur mig. Istället måste jag tänka nytt, annat. Det är inte lätt, men jag landar i att det måste vara något praktiskt, något kreativt, kanske något fysiskt. Jag har några idéer som jag ska undersöka. Och samtidigt är jag helt förvirrad, för vad sjutton kan man jobba med om man inte ska arbeta inom skolan, med människor eller i för stimmiga miljöer ... 

Som tur är har jag en hel hög av kloka människor omkring mig som hjälper mig att tänka, och på samma gång peppa mig och hålla mig i strama tyglar. Förutom de fantastiska människorna på rehabiliteringen och min trygga, kloka rehabsamordnare så har jag nu fått en ny handläggare på Försäkringskassan, en ny kontakt på Arbetsförmedlingen och en ny fast läkare. Alla nya är kvinnor och första intrycket är att samtliga är mycket kompetenta. Så nu lägger jag delar av mitt liv i deras händer och låter dem hjälpa mig att lotsa mig framåt och in i allt det nya som ska komma.

Hej Framtiden! 

lördag 10 juni 2017

Om att vara social och trevlig, eller inte ...

Betraktelser från ett omklädningsrum ...

Jag har kommit överens med mig själv om att jag inte måste vara så fantastiskt trevlig jämt. Jag måste inte hälsa på alla jag möter. Jag behöver inte prata artigt med främlingar. Det är helt okej att bara gå förbi. Jag måste inte heller stanna och prata med folk jag känner. Jag har gett mig själv tillåtelse att faktiskt bara hälsa och sedan gå vidare. 

Nu när jag har begränsat med energi så är varje socialt sammanhang extremt krävande. Eller ... alla sammanhang som innefattar andra människor, ljud, prat och sorl är extremt krävande. För att inte tala om bakgrundsmusik. Vet ni hur många butiker som har bakgrundsmusik!?! Som om det inte räcker med alla andra ljud i en butik. Och barn! Let's not go there. Men barn i offentliga miljöer är ju vansinnigt överskattat i allmänhet, och i synnerhet för en utmattningsmänniska. Att t ex fokusera på att handla i en mataffär är tufft nog, med tanke på alla sinnesintryck, matlistan, streckkodsläsaren, vagnen, påsarna, blippa innan man packar, hitta rätt osv. Om det då är skrikande ungar i närheten så är det kört, då rinner livet ur mig. Jag menar, hur svårt kan det vara? Ge ungen en banan, en muta eller bär ut den. (Jodå, jag har också haft småbarn.)  Låt folk handla i lugn och ro. Och sen det där med att möta vänner eller bekanta i mataffären. Om jag stannar och pratar med någon så kan det göra att jag faktiskt inte orkar handla klart, eller att jag handlar klart men sedan inte kan göra något mer den dagen. Det har hänt många gånger att jag fått sitta i bilen och "stänga av", vila hjärnan, innan jag klarar av att köra hem. Men jag har faktiskt lärt mig att säga att jag inte orkar prata, att jag måste handla vidare innan orken tar slut. Ibland glömmer jag dock av det, att jag bara kan säga så och gå vidare. Det är då energin tar slut. 

För någon månad sedan var jag på en annan energikrävande aktivitet. Bio! Vem kunde ana att det var annat än vilsamt. Jag var i alla fall på bio för första gången på en evighet. Redan innan filmen började höll jag på att krevera pga fasiken så mycket folk har att prata om när de går för att se en film. Lägg sedan till allt prassel från godispåsar som ALLA på hela bion måste turas om att gräva i precis hela tiden. Sen tillkommer alla hostningar, harklingar och andra kroppsliga ljud samt ljuden av alla som gång på gång måste ändra ställning i de löjligt trånga biofåtöljerna. Jag ville liksom bara vråla till folket att vara lite jävla tysta och för helvete sitta still. Men som tur är har jag lärt mig att inte vara aggressivt utåtagerande i sådana lägen. Jag har också lärt mig att alltid ha öronproppar med mig i min väska. Man vet aldrig. Det jag dock vet är att det finns en första gång för allting. Det där blev således första gången med öronproppar på bio. Intressant upplevelse. Men tack vare dem så kunde jag ta mig igenom hela filmen med sinnet någorlunda i behåll. 

Hur som helst. För någon vecka sedan, när jag skulle träna på rehab, så var det en annan person i omklädningsrummet. Hon var klämkäckt glad och pratig, började svamla om vädret och solen och hur allt kört ihop sig för henne under dagen. Jag hmmm:ade och muttrade något hyfsat ointresserat till svar för att få slut på hennes babblande. Hade ju fullt upp med att byta om och fokusera på att jag skulle träna. När hon gått och jag blev ensam så insåg jag att jag måste ha framstått som jordens tråkigaste människa. Butter, sur och fåordig. Inte lågt ifrån otrevlig. Sen kom jag att tänka på min överenskommelse. Och helt plötsligt kände jag mig istället nöjd med mig själv som valde att lägga min energi på rätt sak. Jag vågade helt enkelt vara medvetet osocial. Men samtidigt som det kändes bra så känns det också lite märkligt. Jag betraktar mitt eget beteende och ser hur jag gått från att vara social, öppen och vansinnigt trevlig till osocial, återhållsam och på gränsen till otrevlig. Och jag undrar - är det här mitt nya jag? Är det nu jag till fullo ska förvandlas till den där bistert betraktande, buttra och cyniska människan som jag alltid har haft inom mig? Är det den människans tur att blomma nu? Kanske... Men oavsett så är jag helt överens med mig själv om att mitt nya motto i livet måste bli: "Våga vara osocial." 

onsdag 1 februari 2017

Om då, när allting rasade ...


Jag tog en klunk öl här om dagen och sa högt att "jag minns inte när jag senast kände smaken av öl". Sedan insåg jag att det minns jag visst. Jag minns det exakt. Det var torsdagen den 27 februari 2014. Det var då jag fick ett besked som tog mig hårdare än jag kunde tro, det var då jag fattade några jävligt dåliga beslut och det var då som bägaren sakta började sippra över. 

Vi hade just klivit på en spårvagn. Jag och några kollegor var på väg till andra väntande kollegor för aw och musikquiz på en pub. Jag var trött (med facit i hand totalt slutkörd) redan på jobbet innan vi for mot stan. Tänkte att jag borde åka hem och vila istället för att åka på aw. Sedan tänkte jag att jag inte ville vara den tråkiga, den som hoppar av i sista stund, den som väljer tystnaden och ensamheten framför roligheter. Så jag åkte med. Utan att säga något om hur jag egentligen mådde. Det var dåligt beslut nummer ett. Väl på den där spårvagnen fick jag ett mess. En gammal vän frågade mig om jag visste vad som hänt med en annan gemensam vän. Ryktet gick om att han precis hade avlidit. Jag fick tag på hans syster som kort berättade att det stämde, att han tagit livet av sig under natten. Jag borde ha åkt hem då. Jag kände det så starkt. Men jag lyssnade inte. Det var dåligt beslut nummer två. Istället åkte jag med till puben, aw:ade mig, quizade och drack några öl för mycket. Tänkte att jag kunde döva sorgen. Det var dåligt beslut nummer tre. Men det gick bra. En stund. Fram tills jag vaknade upp i min säng klockan sex nästa morgon och befann mig mitt i en vansinnig ångestattack. Det var starten på den långa resa jag fortfarande befinner mig på.

De senaste fem åren innan raset hade jag kört på ganska tufft. Gått igenom en separation, genast fått ihop det med en kollega, rett ut den galenskapen, havererat med flera månaders sjukskrivning som följd, börjat jobba igen, blivit ensamstående med två barn, en treåring och en tonåring, tagit över som rektor på min arbetsplats, jobbat heltid, pluggat på rektorsutbildningen vid sidan av jobbet under tre år, gett mig in i en ny relation med en gammal kärlek, börjat engagera mig i några utbildningar på en folkhögskola via jobbet och, som grädde på moset, hanterat en rejäl och långdragen kris som min tonåring gått in i.

Hur som helst. Där befann jag mig den där dagen, mitt i min ångest. Det var fredag, jag var bakfull och en gammal kär vän hade just valt att avslutat sitt liv. Jag hade under några veckor, några månader, har ingen riktig tidsuppfattning här, börjat känna mig risig. Jag sov inte, hade ständig yrsel och huvudvärk, hade svårt för att andas, var extremt glömsk och snurrig. Jag minns att jag skulle vara elevfri under de kommande två veckorna och hela tiden tänkte att "jag kan vila då, bara lite till, snart blir det tid för vila". Veckan efter skulle jag bara jobba några dagar och sedan skulle jag vara ledig. På lördagen fick jag ett samtal från tonåringen, som nu flyttat till annan ort, mååånga mil bort, och bodde inneboende. Han behövde akutflytta. Okej! Resten av helgen ägnade jag mig åt att leta nytt boende och rodda ihop en flytt med hjälp av flyttfirma på orten. Samtidigt som jag höll på att gå sönder av oro för sonen. Jag var fullkomligt slutkörd. Trots det åkte jag till jobbet på måndagen. Jag hade ett studiebesök inbokat så det kändes nödvändigt. Jag minns att jag fick kämpa för att hålla ihop det under det där besöket. Att jag ens fick ihop det. Jag begriper det inte. Sedan åkte jag, av någon märklig anledning, till jobbet även på tisdagen. Jag gick då på någon form av reservkraft. Minns att jag var så snurrig och yr att jag fick hålla i mig i bänkar, dörrkarmar och väggar när jag förflyttade mig. Och så andningen. Det var som om jag inte fick luft. När vi satt för att äta lunch tittade min chef på mig och sa: "Men hur mår du M? Vad gör du ens här när du mår sådär? Du måste åka hem. Du kan ju inte köra i det skicket du är, jag får köra hem dig.". Då rasade det. Det var som om det faktum att hon satte ord på det, att hon såg det, att det var synligt för andra, gjorde att det blev verkligt. Det snurrade till och det kändes som om jag skulle svimma. 

Omgiven av tre av de starkaste och klokaste kvinnor jag känner tappade jag sedan kontrollen. Totalt. Minns att de lade ner mig på golvet, klappade på mig, ringde ambulans, pratade med mig, tog hand om mig. Själv koncentrerade jag mig på att att hålla mig vaken, att andas, att inte tappa det totalt. Samtidigt som jag trodde att jag fick en hjärtinfarkt, att jag skulle dö, att detta var det sista. Ambulansen kom och tog mig till Akuten. Väl där blev jag grundligt undersökt. Till slut kom läkaren in och sa: "Vi hittar ingen fysisk orsak till ditt tillstånd. Du är fullt frisk. Jag tror att du har drabbats av en akut stressreaktion och en kraftig panikångestattack.". Jag grät av lättnad och av förvirring. En vän kom och hämtade mig och körde mig hem. De första veckorna minns jag inte så mycket av. Min kropp och min hjärna hade stängt ner.  Jag minns dock första gången jag träffade min läkare på vårdcentralen, två veckor efter raset. Han tittade på mig och sa med bekymrad min "Jag vet inte vad jag kan göra för dig annat än att sjukskriva dig. Jag vill skicka in dig till Psykakuten. Nu.". Och så blev det. 

Så började min resa. Den som pågår fortfarande. Tre år senare. Utmattningssyndrom. Panikångestsyndrom. Sömnstörning. Och som grädde på moset lite härlig depression pga vem orkar ta sig igenom flera år av livet på paus med glädje ... I alla fall. Det var så det gick till. Det var så det blev. Det var där allting rasade. Och hela denna minnesresa tack vare en klunk öl. Det känns befriande att sätta ord på det. Att liksom snacka med mig själv om det. Att faktiskt för första gången kunna tänka på det med någon form av acceptans. Och utan att gråta.


söndag 4 december 2016

Om att skingra dystra tankar med TWD-terapi ...

Sorgen som kommer över mig ibland. Och ilskan. Och frustrationen. Över att bara vara en skugga av mig själv. Jag inser ju att jag är en del av mig själv och att alla delar av mig är Jag. Men att veta att det finns delar i mig som inte längre syns, eller som bara glimmar till ibland, det är tungt. Ord som jag använder för att beskriva mig själv nu är ord som jag aldrig skulle ha använt förut. Jag är liksom min egen totala motsats just nu. Eller är jag det? Kanske har jag bara inte befunnit mig i den här delen av mig själv tidigare. Möjligtvis stundtals men inte under så lång tid som nu. I ”vanliga fall” skulle jag beskriva mig själv som glad, social, pratsam, driven, positiv, envis, omtänksam, full av liv … Okej! Kanske också tjurskallig, krävande, lite för uppriktig, jobbigt tramsig och med ett extremt kontrollbehov. Men nog om det och hur som helst. De ord som kommer för mig nu är mer ord som trött, tråkig, inåtvänd, uppgiven, egoistisk, deppig, orkeslös, livlös ... Pretty fuckin’ far from okay helt enkelt.

Det blev väldigt tydligt igår. Mina vänner och min kärlek skulle på konsert. Jag älskar mina vänner, jag älskar min kärlek och jag älskar att gå på konsert. Jag älskar att befinna mig i sociala sammanhang, att prata och skratta och umgås med dem jag tycker om. Det är liksom då jag känner att jag lever. Eller i alla fall var det så förut. Nu vet jag inte riktigt längre. Oavsett så hade jag tänkt att jag skulle kunna åka med om jag hade en bra dag. Att jag i så fall skulle vara spontan. Att det skulle bli en positiv överraskning för oss alla. Jag tänkte allt det för mig själv. Sa inget till någon innan, eftersom det blir roligare att spontant åka med på något oplanerat än att behöva lämna återbud i sista stund. Jag vill liksom inte trötta ut mina nära och kära med ständiga avhopp. Jag vill heller inte ha känslan av misslyckande, som det blir när jag planerat och sett fram emot något som jag sedan inte kan genomföra. På grund av många olika faktorer fick jag till sist erkänna mig besegrad och stanna hemma. Det gjorde ont, rev upp sår i mig, sved som fan. Jag blev ledsen, besviken, förbannad, kände mig totalt jävla misslyckad trots mina föresatser. Min kropp är liksom inte min att bestämma över längre. Den lever sitt eget liv. Min vilja börjar långsamt långsamt återvända igen. Tankarna är till viss del övertalningsbara och har förmåga att hänga med viljan något sånär. Men kroppen följer inte med i samma takt. Den kör sitt eget race. Och det är riktigt tufft att inse det. Det är då alla de där orden börjar snurrar i mig, om tråkig, trist och dyster, om att jag är helt utan liv. Och jag tänker att det är märkligt att människor står kvar. Att människor fortfarande vill finnas i mitt liv. Jag kan inte riktigt förstå det. Att de vill ha mig trots det här. Jag undrar ibland om de, liksom jag, saknar mig som den jag var förut. Om de längtar efter mig lika mycket som jag gör. Eller om de kanske bara är bättre än jag på att acceptera att det här bara är ytterligare en del av mig. Om de tycker att jag duger även så här. Kommer jag själv någonsin att kunna känna att jag duger såhär, att det blir bra även på detta vis. Kommer jag att kunna lära mig att leva med den jag är nu. Kommer vi att kunna komma överens, mitt gamla jag och mitt nya. Jag vet ju att jag ska jobba med att acceptera. Att det är det viktigaste för att kunna läka och bli hel igen. Men ibland vill jag faktiskt inte acceptera. Jag vill inte vara förnuftig. Jag vill bara vråla, skrika, gråta, förbanna, för att det har blivit såhär. Jag vill ha mig själv tillbaks. Jag vill ha lust och ork och glädje. Jag vill ha mitt liv. Jag vill känna mig hel. Och jag vill inte låta det ta tid. Jag vill ha det nu. Nu nu nu! Jooo ... jag inser att jag glömde att använda ordet "tålmodig" när jag beskrev mig själv tidigare ... 

I alla fall. Sådär gick tankarna igår. Jag blev så uppfylld av dem att jag havererade totalt. Till slut fick jag gå in och bryta med lite TWD-terapi. En hälsosam ikapptittning på säsong 7. Det var brutalt välgörande. Idag har jag pratat av mig med min kärlek. Och gråtit en skvätt. Nu får jag det ur mig här också. Det är så skönt att sätta ord på det som snurrar. Men inte riktigt lika välgörande som dagdrömmen om att få hänga med Michone och gå bärsärk i några avsnitt av TWD. Jag tror att jag behöver få ur mig lite aggressioner. Kanske borde jag börja med någon kamsport. Eller finns det träningsgrupper inför den oundvikliga zombieinvasionen tro. Sa han något om det den där zombieexperten som sommarpratade förra sommaren. Jag borde kolla upp det. För att skingra mina dystra tankar.



onsdag 30 november 2016

Om att bara låtsas vara sjuk ...

Bildresultat för livin the dream

"Jag tror att du egentligen gillar det här. Erkänn att du tycker att det är ganska gott ändå, att bara vara hemma och vara ledig." Det sades i en skämtsam ton så klart. Andra saker har sagts, liknande saker, av andra människor. Lite på skoj. Men med en underton av allvar. Som om det här är roligt. Som om det här är något jag väljer. Som om jag väljer att inte vara frisk. Som om jag bara låtsas för att ... ja, varför då egentligen ... 

Låtsas ha svår ångest för få äta riktigt starka go'a tabletter som ger mig härliga biverkningar och påverkar hela min person? Låtsas ha en sömnstörning så att jag kan få äta tre fina mediciner till, för att kanske få några sammanhängande sömntimmar per natt? Låtsas vara stresskänslig så att jag kan få gå på högvarv i några veckor, slippa sova trots sömntabletter, och så att jag kan få lite sköna spänningar i  min kropp som ger mig lite go' värk och lite härliga andningssvårigheter? Låtsas vara mosig i huvudet för att lite smidigt kunna välja att minnas eller inte minnas, för att slippa köra bil, för att slippa hålla den jobbiga röda tråden när jag pratar med någon, för att slippa se på tråkig film och tv eller för att slippa läsa trista böcker? Låtsas ha en impulskontroll som får personer med dubbeldiagnos ADHD/Tourette att blekna, för att kunna säga lite vad som helst och bete mig lite hur som helst? Låtsas bli totalt dränerad på energi av social interaktion så att jag inte behöver umgås med mina vänner, och därmed kanske tvingas skratta och ha roligt? Låtsas bli slutkörd av enkla vardagsbestyr så att jag kan dra mig undan och vila i tystnad istället för att vara en närvarande och deltagande mamma till mina barn? Låtsas bli uttröttad av för mycket intryck, så att jag kan få stanna hemma i min ensamhet på en lördagskväll, istället för att behöva gå med min kärlek och mina vänner på konserter, restaurangbesök eller biofilmer? Låtsas att jag blir så golvad av att göra en enda sak för mycket en dag att jag sedan blir liggandes i flera dagar eller någon vecka, så att jag bara behöver göra det allra nödvändigaste och göttigaste, som att typ äta havregrynsgröt, gå på toa, stirra upp i taket och lyssna på tystnaden? Låtsas ha ett tillstånd som enligt sjukintyget "kräver lång rehabilitering" för att slippa jobba, slippa vara en del av något viktigt, slippa tjäna pengar och slippa ha kollegor som jag kan tramsa med och föra vuxna, stimulerande samtal med?

Jag vet inte riktigt ... Det är kanske så, att jag gillar det här, att det ändå är ganska underbart att bara vara hemma och slippa allt det där som gör själva livet. I två år och nio månader nu. Livin' the dream så att säga. Jodå ...