lördag 10 juni 2017

Om att vara social och trevlig, eller inte ...

Betraktelser från ett omklädningsrum ...

Jag har kommit överens med mig själv om att jag inte måste vara så fantastiskt trevlig jämt. Jag måste inte hälsa på alla jag möter. Jag behöver inte prata artigt med främlingar. Det är helt okej att bara gå förbi. Jag måste inte heller stanna och prata med folk jag känner. Jag har gett mig själv tillåtelse att faktiskt bara hälsa och sedan gå vidare. 

Nu när jag har begränsat med energi så är varje socialt sammanhang extremt krävande. Eller ... alla sammanhang som innefattar andra människor, ljud, prat och sorl är extremt krävande. För att inte tala om bakgrundsmusik. Vet ni hur många butiker som har bakgrundsmusik!?! Som om det inte räcker med alla andra ljud i en butik. Och barn! Let's not go there. Men barn i offentliga miljöer är ju vansinnigt överskattat i allmänhet, och i synnerhet för en utmattningsmänniska. Att t ex fokusera på att handla i en mataffär är tufft nog, med tanke på alla sinnesintryck, matlistan, streckkodsläsaren, vagnen, påsarna, blippa innan man packar, hitta rätt osv. Om det då är skrikande ungar i närheten så är det kört, då rinner livet ur mig. Jag menar, hur svårt kan det vara? Ge ungen en banan, en muta eller bär ut den. (Jodå, jag har också haft småbarn.)  Låt folk handla i lugn och ro. Och sen det där med att möta vänner eller bekanta i mataffären. Om jag stannar och pratar med någon så kan det göra att jag faktiskt inte orkar handla klart, eller att jag handlar klart men sedan inte kan göra något mer den dagen. Det har hänt många gånger att jag fått sitta i bilen och "stänga av", vila hjärnan, innan jag klarar av att köra hem. Men jag har faktiskt lärt mig att säga att jag inte orkar prata, att jag måste handla vidare innan orken tar slut. Ibland glömmer jag dock av det, att jag bara kan säga så och gå vidare. Det är då energin tar slut. 

För någon månad sedan var jag på en annan energikrävande aktivitet. Bio! Vem kunde ana att det var annat än vilsamt. Jag var i alla fall på bio för första gången på en evighet. Redan innan filmen började höll jag på att krevera pga fasiken så mycket folk har att prata om när de går för att se en film. Lägg sedan till allt prassel från godispåsar som ALLA på hela bion måste turas om att gräva i precis hela tiden. Sen tillkommer alla hostningar, harklingar och andra kroppsliga ljud samt ljuden av alla som gång på gång måste ändra ställning i de löjligt trånga biofåtöljerna. Jag ville liksom bara vråla till folket att vara lite jävla tysta och för helvete sitta still. Men som tur är har jag lärt mig att inte vara aggressivt utåtagerande i sådana lägen. Jag har också lärt mig att alltid ha öronproppar med mig i min väska. Man vet aldrig. Det jag dock vet är att det finns en första gång för allting. Det där blev således första gången med öronproppar på bio. Intressant upplevelse. Men tack vare dem så kunde jag ta mig igenom hela filmen med sinnet någorlunda i behåll. 

Hur som helst. För någon vecka sedan, när jag skulle träna på rehab, så var det en annan person i omklädningsrummet. Hon var klämkäckt glad och pratig, började svamla om vädret och solen och hur allt kört ihop sig för henne under dagen. Jag hmmm:ade och muttrade något hyfsat ointresserat till svar för att få slut på hennes babblande. Hade ju fullt upp med att byta om och fokusera på att jag skulle träna. När hon gått och jag blev ensam så insåg jag att jag måste ha framstått som jordens tråkigaste människa. Butter, sur och fåordig. Inte lågt ifrån otrevlig. Sen kom jag att tänka på min överenskommelse. Och helt plötsligt kände jag mig istället nöjd med mig själv som valde att lägga min energi på rätt sak. Jag vågade helt enkelt vara medvetet osocial. Men samtidigt som det kändes bra så känns det också lite märkligt. Jag betraktar mitt eget beteende och ser hur jag gått från att vara social, öppen och vansinnigt trevlig till osocial, återhållsam och på gränsen till otrevlig. Och jag undrar - är det här mitt nya jag? Är det nu jag till fullo ska förvandlas till den där bistert betraktande, buttra och cyniska människan som jag alltid har haft inom mig? Är det den människans tur att blomma nu? Kanske... Men oavsett så är jag helt överens med mig själv om att mitt nya motto i livet måste bli: "Våga vara osocial." 

onsdag 1 februari 2017

Om då, när allting rasade ...


Jag tog en klunk öl här om dagen och sa högt att "jag minns inte när jag senast kände smaken av öl". Sedan insåg jag att det minns jag visst. Jag minns det exakt. Det var torsdagen den 27 februari 2014. Det var då jag fick ett besked som tog mig hårdare än jag kunde tro, det var då jag fattade några jävligt dåliga beslut och det var då som bägaren sakta började sippra över. 

Vi hade just klivit på en spårvagn. Jag och några kollegor var på väg till andra väntande kollegor för aw och musikquiz på en pub. Jag var trött (med facit i hand totalt slutkörd) redan på jobbet innan vi for mot stan. Tänkte att jag borde åka hem och vila istället för att åka på aw. Sedan tänkte jag att jag inte ville vara den tråkiga, den som hoppar av i sista stund, den som väljer tystnaden och ensamheten framför roligheter. Så jag åkte med. Utan att säga något om hur jag egentligen mådde. Det var dåligt beslut nummer ett. Väl på den där spårvagnen fick jag ett mess. En gammal vän frågade mig om jag visste vad som hänt med en annan gemensam vän. Ryktet gick om att han precis hade avlidit. Jag fick tag på hans syster som kort berättade att det stämde, att han tagit livet av sig under natten. Jag borde ha åkt hem då. Jag kände det så starkt. Men jag lyssnade inte. Det var dåligt beslut nummer två. Istället åkte jag med till puben, aw:ade mig, quizade och drack några öl för mycket. Tänkte att jag kunde döva sorgen. Det var dåligt beslut nummer tre. Men det gick bra. En stund. Fram tills jag vaknade upp i min säng klockan sex nästa morgon och befann mig mitt i en vansinnig ångestattack. Det var starten på den långa resa jag fortfarande befinner mig på.

De senaste fem åren innan raset hade jag kört på ganska tufft. Gått igenom en separation, genast fått ihop det med en kollega, rett ut den galenskapen, havererat med flera månaders sjukskrivning som följd, börjat jobba igen, blivit ensamstående med två barn, en treåring och en tonåring, tagit över som rektor på min arbetsplats, jobbat heltid, pluggat på rektorsutbildningen vid sidan av jobbet under tre år, gett mig in i en ny relation med en gammal kärlek, börjat engagera mig i några utbildningar på en folkhögskola via jobbet och, som grädde på moset, hanterat en rejäl och långdragen kris som min tonåring gått in i.

Hur som helst. Där befann jag mig den där dagen, mitt i min ångest. Det var fredag, jag var bakfull och en gammal kär vän hade just valt att avslutat sitt liv. Jag hade under några veckor, några månader, har ingen riktig tidsuppfattning här, börjat känna mig risig. Jag sov inte, hade ständig yrsel och huvudvärk, hade svårt för att andas, var extremt glömsk och snurrig. Jag minns att jag skulle vara elevfri under de kommande två veckorna och hela tiden tänkte att "jag kan vila då, bara lite till, snart blir det tid för vila". Veckan efter skulle jag bara jobba några dagar och sedan skulle jag vara ledig. På lördagen fick jag ett samtal från tonåringen, som nu flyttat till annan ort, mååånga mil bort, och bodde inneboende. Han behövde akutflytta. Okej! Resten av helgen ägnade jag mig åt att leta nytt boende och rodda ihop en flytt med hjälp av flyttfirma på orten. Samtidigt som jag höll på att gå sönder av oro för sonen. Jag var fullkomligt slutkörd. Trots det åkte jag till jobbet på måndagen. Jag hade ett studiebesök inbokat så det kändes nödvändigt. Jag minns att jag fick kämpa för att hålla ihop det under det där besöket. Att jag ens fick ihop det. Jag begriper det inte. Sedan åkte jag, av någon märklig anledning, till jobbet även på tisdagen. Jag gick då på någon form av reservkraft. Minns att jag var så snurrig och yr att jag fick hålla i mig i bänkar, dörrkarmar och väggar när jag förflyttade mig. Och så andningen. Det var som om jag inte fick luft. När vi satt för att äta lunch tittade min chef på mig och sa: "Men hur mår du M? Vad gör du ens här när du mår sådär? Du måste åka hem. Du kan ju inte köra i det skicket du är, jag får köra hem dig.". Då rasade det. Det var som om det faktum att hon satte ord på det, att hon såg det, att det var synligt för andra, gjorde att det blev verkligt. Det snurrade till och det kändes som om jag skulle svimma. 

Omgiven av tre av de starkaste och klokaste kvinnor jag känner tappade jag sedan kontrollen. Totalt. Minns att de lade ner mig på golvet, klappade på mig, ringde ambulans, pratade med mig, tog hand om mig. Själv koncentrerade jag mig på att att hålla mig vaken, att andas, att inte tappa det totalt. Samtidigt som jag trodde att jag fick en hjärtinfarkt, att jag skulle dö, att detta var det sista. Ambulansen kom och tog mig till Akuten. Väl där blev jag grundligt undersökt. Till slut kom läkaren in och sa: "Vi hittar ingen fysisk orsak till ditt tillstånd. Du är fullt frisk. Jag tror att du har drabbats av en akut stressreaktion och en kraftig panikångestattack.". Jag grät av lättnad och av förvirring. En vän kom och hämtade mig och körde mig hem. De första veckorna minns jag inte så mycket av. Min kropp och min hjärna hade stängt ner.  Jag minns dock första gången jag träffade min läkare på vårdcentralen, två veckor efter raset. Han tittade på mig och sa med bekymrad min "Jag vet inte vad jag kan göra för dig annat än att sjukskriva dig. Jag vill skicka in dig till Psykakuten. Nu.". Och så blev det. 

Så började min resa. Den som pågår fortfarande. Tre år senare. Utmattningssyndrom. Panikångestsyndrom. Sömnstörning. Och som grädde på moset lite härlig depression pga vem orkar ta sig igenom flera år av livet på paus med glädje ... I alla fall. Det var så det gick till. Det var så det blev. Det var där allting rasade. Och hela denna minnesresa tack vare en klunk öl. Det känns befriande att sätta ord på det. Att liksom snacka med mig själv om det. Att faktiskt för första gången kunna tänka på det med någon form av acceptans. Och utan att gråta.


söndag 4 december 2016

Om att skingra dystra tankar med TWD-terapi ...

Sorgen som kommer över mig ibland. Och ilskan. Och frustrationen. Över att bara vara en skugga av mig själv. Jag inser ju att jag är en del av mig själv och att alla delar av mig är Jag. Men att veta att det finns delar i mig som inte längre syns, eller som bara glimmar till ibland, det är tungt. Ord som jag använder för att beskriva mig själv nu är ord som jag aldrig skulle ha använt förut. Jag är liksom min egen totala motsats just nu. Eller är jag det? Kanske har jag bara inte befunnit mig i den här delen av mig själv tidigare. Möjligtvis stundtals men inte under så lång tid som nu. I ”vanliga fall” skulle jag beskriva mig själv som glad, social, pratsam, driven, positiv, envis, omtänksam, full av liv … Okej! Kanske också tjurskallig, krävande, lite för uppriktig, jobbigt tramsig och med ett extremt kontrollbehov. Men nog om det och hur som helst. De ord som kommer för mig nu är mer ord som trött, tråkig, inåtvänd, uppgiven, egoistisk, deppig, orkeslös, livlös ... Pretty fuckin’ far from okay helt enkelt.

Det blev väldigt tydligt igår. Mina vänner och min kärlek skulle på konsert. Jag älskar mina vänner, jag älskar min kärlek och jag älskar att gå på konsert. Jag älskar att befinna mig i sociala sammanhang, att prata och skratta och umgås med dem jag tycker om. Det är liksom då jag känner att jag lever. Eller i alla fall var det så förut. Nu vet jag inte riktigt längre. Oavsett så hade jag tänkt att jag skulle kunna åka med om jag hade en bra dag. Att jag i så fall skulle vara spontan. Att det skulle bli en positiv överraskning för oss alla. Jag tänkte allt det för mig själv. Sa inget till någon innan, eftersom det blir roligare att spontant åka med på något oplanerat än att behöva lämna återbud i sista stund. Jag vill liksom inte trötta ut mina nära och kära med ständiga avhopp. Jag vill heller inte ha känslan av misslyckande, som det blir när jag planerat och sett fram emot något som jag sedan inte kan genomföra. På grund av många olika faktorer fick jag till sist erkänna mig besegrad och stanna hemma. Det gjorde ont, rev upp sår i mig, sved som fan. Jag blev ledsen, besviken, förbannad, kände mig totalt jävla misslyckad trots mina föresatser. Min kropp är liksom inte min att bestämma över längre. Den lever sitt eget liv. Min vilja börjar långsamt långsamt återvända igen. Tankarna är till viss del övertalningsbara och har förmåga att hänga med viljan något sånär. Men kroppen följer inte med i samma takt. Den kör sitt eget race. Och det är riktigt tufft att inse det. Det är då alla de där orden börjar snurrar i mig, om tråkig, trist och dyster, om att jag är helt utan liv. Och jag tänker att det är märkligt att människor står kvar. Att människor fortfarande vill finnas i mitt liv. Jag kan inte riktigt förstå det. Att de vill ha mig trots det här. Jag undrar ibland om de, liksom jag, saknar mig som den jag var förut. Om de längtar efter mig lika mycket som jag gör. Eller om de kanske bara är bättre än jag på att acceptera att det här bara är ytterligare en del av mig. Om de tycker att jag duger även så här. Kommer jag själv någonsin att kunna känna att jag duger såhär, att det blir bra även på detta vis. Kommer jag att kunna lära mig att leva med den jag är nu. Kommer vi att kunna komma överens, mitt gamla jag och mitt nya. Jag vet ju att jag ska jobba med att acceptera. Att det är det viktigaste för att kunna läka och bli hel igen. Men ibland vill jag faktiskt inte acceptera. Jag vill inte vara förnuftig. Jag vill bara vråla, skrika, gråta, förbanna, för att det har blivit såhär. Jag vill ha mig själv tillbaks. Jag vill ha lust och ork och glädje. Jag vill ha mitt liv. Jag vill känna mig hel. Och jag vill inte låta det ta tid. Jag vill ha det nu. Nu nu nu! Jooo ... jag inser att jag glömde att använda ordet "tålmodig" när jag beskrev mig själv tidigare ... 

I alla fall. Sådär gick tankarna igår. Jag blev så uppfylld av dem att jag havererade totalt. Till slut fick jag gå in och bryta med lite TWD-terapi. En hälsosam ikapptittning på säsong 7. Det var brutalt välgörande. Idag har jag pratat av mig med min kärlek. Och gråtit en skvätt. Nu får jag det ur mig här också. Det är så skönt att sätta ord på det som snurrar. Men inte riktigt lika välgörande som dagdrömmen om att få hänga med Michone och gå bärsärk i några avsnitt av TWD. Jag tror att jag behöver få ur mig lite aggressioner. Kanske borde jag börja med någon kamsport. Eller finns det träningsgrupper inför den oundvikliga zombieinvasionen tro. Sa han något om det den där zombieexperten som sommarpratade förra sommaren. Jag borde kolla upp det. För att skingra mina dystra tankar.



onsdag 30 november 2016

Om att bara låtsas vara sjuk ...

Bildresultat för livin the dream

"Jag tror att du egentligen gillar det här. Erkänn att du tycker att det är ganska gott ändå, att bara vara hemma och vara ledig." Det sades i en skämtsam ton så klart. Andra saker har sagts, liknande saker, av andra människor. Lite på skoj. Men med en underton av allvar. Som om det här är roligt. Som om det här är något jag väljer. Som om jag väljer att inte vara frisk. Som om jag bara låtsas för att ... ja, varför då egentligen ... 

Låtsas ha svår ångest för få äta riktigt starka go'a tabletter som ger mig härliga biverkningar och påverkar hela min person? Låtsas ha en sömnstörning så att jag kan få äta tre fina mediciner till, för att kanske få några sammanhängande sömntimmar per natt? Låtsas vara stresskänslig så att jag kan få gå på högvarv i några veckor, slippa sova trots sömntabletter, och så att jag kan få lite sköna spänningar i  min kropp som ger mig lite go' värk och lite härliga andningssvårigheter? Låtsas vara mosig i huvudet för att lite smidigt kunna välja att minnas eller inte minnas, för att slippa köra bil, för att slippa hålla den jobbiga röda tråden när jag pratar med någon, för att slippa se på tråkig film och tv eller för att slippa läsa trista böcker? Låtsas ha en impulskontroll som får personer med dubbeldiagnos ADHD/Tourette att blekna, för att kunna säga lite vad som helst och bete mig lite hur som helst? Låtsas bli totalt dränerad på energi av social interaktion så att jag inte behöver umgås med mina vänner, och därmed kanske tvingas skratta och ha roligt? Låtsas bli slutkörd av enkla vardagsbestyr så att jag kan dra mig undan och vila i tystnad istället för att vara en närvarande och deltagande mamma till mina barn? Låtsas bli uttröttad av för mycket intryck, så att jag kan få stanna hemma i min ensamhet på en lördagskväll, istället för att behöva gå med min kärlek och mina vänner på konserter, restaurangbesök eller biofilmer? Låtsas att jag blir så golvad av att göra en enda sak för mycket en dag att jag sedan blir liggandes i flera dagar eller någon vecka, så att jag bara behöver göra det allra nödvändigaste och göttigaste, som att typ äta havregrynsgröt, gå på toa, stirra upp i taket och lyssna på tystnaden? Låtsas ha ett tillstånd som enligt sjukintyget "kräver lång rehabilitering" för att slippa jobba, slippa vara en del av något viktigt, slippa tjäna pengar och slippa ha kollegor som jag kan tramsa med och föra vuxna, stimulerande samtal med?

Jag vet inte riktigt ... Det är kanske så, att jag gillar det här, att det ändå är ganska underbart att bara vara hemma och slippa allt det där som gör själva livet. I två år och nio månader nu. Livin' the dream så att säga. Jodå ... 





söndag 20 november 2016

Om att lära känna sitt nya jag ...


Bildresultat för if you want something to be different you have to do different albert einstein För några dagar sedan hörde en vän av sig. (Älskade vän som inte ger upp om mig <3). Hon undrade om jag ville följa med på café och luncha. Jag fullkomligt älskar att luncha på café. Eller frukosta, eller bruncha, eller fika, eller vad som helst som man kan göra på ett café. Mitt gamla jag hade tveklöst sagt "Självklart!". Mitt nya jag sa "Tyvärr, jag måste vila nu så att jag orkar vara mamma till mitt barn när han kommer hem från skolan". Sådan ser min verklighet ut just nu. Och kanske för resten av mitt liv. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att bli den jag var tidigare. Vissa delar vill jag ju inte ha tillbaks. Men andra delar saknar jag, önskar mig dem tillbaks. Jag försöker tänka att jag kommer att komma ur det här som en helare, klokare och starkare människa. Och som en lugnare människa. Jag önskar mig det. Men då måste jag också lära mig att göra annorlunda. Så jag övar mig på det, att göra annorlunda, och att tänka annorlunda.

 Jag hör ju till dem som har gjort samma i hela mitt liv, gång på gång på gång, och det har liksom aldrig blivit riktigt bra. Till slut blev det tvärt om fruktansvärt obra. Någon dag ska jag skriva om det som ledde fram till det stora raset. Men just nu ska jag fokusera på det som är. Inte älta det som varit. Inte heller tänka framåt. Bara vara här och nu. Våren -15 deltog jag i en rehabgrupp, Grön vardagsbalans. Det var fantastiskt. Vi lärde oss om mindfulness, om vikten av att vara här och nu, ta en sak i taget, en stund i taget, en dag i taget. Jag börjar bli en mästare på det. Egentligen inte för att jag medvetet övar mig så mycket utan för att det är totalt livsnödvändigt för mig. Jag kan inget annat. Inget annat fungerar. Och när jag ibland glömmer av mig havererar jag direkt. Men när jag är duktig och lyssnar på min kropp då kan jag ha dagar som är helt okej. Ibland kan jag känna mig nästan "som vanligt". Då gäller det att inte bli för exalterad och tro att det faktiskt är som vanligt. Jag får liksom bara lugnt konstatera det för mig själv och sen vara nöjd i det.

 Och långsamt långsamt lär jag känna den jag är idag, mitt nya jag. Jag testar mig fram. Jag lär mig att inte planera för att slippa bli besviken. Lär mig säga att jag gärna vill delta i aktiviteter om jag har en bra dag, att jag bara kan delta om det är okej att jag svävar på svaret, och att jag inte kommer att delta om jag har en dålig dag. Det är ett under att mina vänner, min familj, min partner fortfarande står kvar. Jag inser att jag trots allt är lyckligt lottad här i min galenskap. Och jag försöker fokusera på det jag kan göra istället för på det jag inte kan. En bra dag kan jag tex köra bil, handla mat själv, göra kanske tre ärenden sammanlagt, prata i telefon med någon en längre stund, kolla på en film eller ett avsnitt av någon serie, baka, ta en promenad på 20 minuter eller umgås med en (inte flera samtidigt) vän. På en riktigt bra dag kan jag göra kanske två av de här sakerna. På en hyfsat bra dag får jag välja en av sakerna. Att göra flera saker kan innebära att det blir för mycket, då ligger jag golvad i några dagar upp till några veckor. Då kommer de där riktigt riktigt obra dagarna. Dagar då jag är nöjd att jag kan andas, får i mig lagad mat, orkar ta en dusch, lyssna på en ljudbok, göra yinyoga eller kanske ta en kort promenad. Ibland orkar jag bara stirra upp i taket, filosofera och lyssna på tystnaden. Då kan jag bara fungera om jag sållar bort allt som är energikrävande för min hjärna, ingen tv, inget internet, inte för mycket ljud, ingen social interaktion. Vissa dagar är det kroppen som behöver vila, andra dagar är det hjärnan. Ibland är det båda, de dagarna är riktigt tunga. Då vill jag bara ligga nära min kärleksmänniska. Eller sova. Det är då jag längtar efter natten och är läkemedelsindustrin evigt tacksam för sömntabletter.

 Tänk er att inte sova ordentligt på två år, varken på nätterna eller på dagarna. Psykologen beskrev det som att min kropp var i ett ständigt stresstillstånd, i ständig flyktberedskap, så att kroppen därför inte kunde gå ner i varv av sig själv. Jag testade allt utom sömntabletter, gick i sömnskola, gjorde avslappnande yoga, drack en massa olika mirakelkurer, låg på spikmatta, lyssnade på mindfulnessövningar för sömnen osv osv.  Ibland somnade jag och sov i två timmar. Det var lyxigt men självklart ohållbart. Sedan kom jag till en fantastisk psykiatrisköterska som blev helt bestört när hon förstod att jag inte sov. Hon sa att vi måste ta en sak i taget. Först måste vi komma till rätta med de grundläggande behoven, mat och sömn. Jag fick inrätta en mat- och sovklocka. Och jag fick testa mig igenom varje sömntablett som finns, ensamma och i kombination, först de snälla och sedan de starkare. Och sedan ungefär ett halvår tillbaks, med min kvällsrutin i kombination med tre olika sömnhjälpande tabletter, så sover jag. Tre timmar sammanhängande på en dålig natt men upp till fem-sex timmar på en bra natt. Underbara sömn. Och det är som om kroppen äntligen har gått ner lite i varv, som att den har fattat hur skönt det är att sova, för ibland sover jag till och med en stund på dagen. Då räcker det med rätt röst i en ljudbok för att söva mig i någon timma. De dagarna är jag extra tacksam. Någon som dock inte är lika tacksam är min kärleksmänniska. Oftast somnar ju han på två minuter, men nu kan det visst hända att jag råkar somna före honom. Och jag snarkar. Big time! Han säger att jag är en 360-snarkare, att det inte spelar någon roll hur jag ligger för jag snarkar ändå. Storsnarkar. Den stackaren får sova lite här och där då, i den säng som för tillfället är tom, ibland på soffan. Men han säger att han trots det är glad för min skull, att jag får sova. Han är fin han. Och jag är tacksam. För så mycket. Mitt i all min galenskap.

Och inatt har vi sovit. Han somnade först. Jag somnade sen. Idag är det en bra dag. Idag ska vi rosta granola och baka. Bröd och, det viktigaste av allt, kladdkaka. Och vi ska pussas och gosa och överösa varandra med kärlek mitt i allt det där vardagliga. Jag vet att jag har sagt det förut men jag säger det igen, det gäller att försöka se det fina i det lilla, i det allra allra minsta, när man befinner sig i det här tillståndet. Det är först då man orkar våga vara lycklig trots allt som tynger och drar ner. Och det är precis där, precis då, man kan hitta acceptansen och modet att lära känna sitt nya jag ...  




måndag 7 november 2016

Om tiden som bara går men som samtidigt står stilla ...


Bildresultat för time dali

Det är visst ett halvår sedan jag skrev senast. Jag har tänkt ibland att jag ska skriva. Men jag vet inte om vad. Om tiden som passerar, om medicinkaoset i min kropp, om hur utmattningen är tillbaks på ruta två sedan senaste haveriet, om att börja om från början, om att inte känna igen sig själv, om att lära känna sig själv på nytt, om kärleken som växer sig starkare, om människor som lämnar livet, om sådant som kan ta människor ifrån mig ... Det finns så mycket att skriva om att jag blir matt bara av att tänka på det. Så jag får det inte ur mig. Det stannar helt enkelt vid tanken.

Min kropp har i alla fall vant sig vid medicinen. Hyfsat. Den reagerar fortfarande med en del symptom på biverkningar. Men om jag måste välja mellan biverkningar och ångest så får jag välja biverkningar. Nu är jag ångestfri. Eller ja ... Min kropp är ångestfri men inte min hjärna. Den tror fortfarande att jag har ångest. Den talar om för mig att jag borde vara orolig och rädd, att jag borde undvika vissa situationer. Ibland tror jag på det och då blir det jobbigt. Men ganska ofta kan jag resonera med mig själv och komma fram till att det där bara är gamla invanda tankar efter långa tider med konstant ångest, och tankar är inte på riktigt. Jag lyckas övertyga mig om att medicinen jag äter gör mig ångestfri och att tankarna därför måste ändra sig. Det går ganska bra. När jag kommer på dem med att försöka förstöra det för mig. Men ibland missar jag dem och då hinner de ta över. Det kan bli lite jobbigt. Då lyssnar kroppen på tankarna utan att jag riktigt är med på det och kroppen blir tokig. Istället för ångest så blir det istället extrema stresspåslag som kan hålla i sig i några dagar eller veckor. Då blir jag golvad. Kan inte andas. Kan inte sova. Kan inte stilla mig och komma till ro. 

Men jag övar mig på att acceptera och leva med den jag är just nu. Vissa dagar orkar jag leva lite mer, andra dagar lite mindre. En del dagar handlar bara om att överleva. En dag orkade jag åka med min kärlek och äta indiskt på restaurang. Vilken lycka! En annan dag är jag glad att jag får i mig havregrynsgröt till lunch. Fast nästan varje helg äter vi kladdkaka, så det går verkligen ingen nöd på mig. Ibland kan jag orka umgås med en vän en stund, prata i telefon med mina föräldrar, köra bil till affären, handla mat och sedan köra hem igen, ta en promenad på 20 minuter, titta på en film. Ibland orkar jag inte prata med någon mer än min kärlek, jag svarar inte när telefonen ringer, stänger av min mobil för att slippa höra om jag får mess från folk som vill mig något. Sådana dagar är jag glad om jag orkar ställa mig med altandörren på gavel och andas frisk luft en stund, om jag orkar ta en dusch, om jag orkar lyssna på en ljudbok. Så ser livet ut. Samtidigt har jag utvecklat en nästan övernaturlig förmåga att känna tacksamhet och vara glad för det allra minsta, att upptäcka de där små små sakerna som får min kropp att pirra och känna. Sådana där småsaker som liksom bara passerar i "vanliga fall", som att ligga bredvid en elvaåring och höra honom somna lugnt och tryggt, att få ett bländande leende av igenkänning från en snart ettåring, att få lägga huvudet emot min älskades bröst och bara landa i hans stilla hjärtslag, att få ett par nystickade raggsockar på posten, att se förälskelse i mitt nästan vuxna barn eller att komma på att varm-choklad-säsongen är tillbaks. Jag tror att det är ren och skär överlevnadsinstinkt. Jag måste ta vara på varje tillfälle av kärlek, glädje och liv som ges. För att orka ta mig igenom det här. 

Så jag gör det. Jag klänger mig fast vid de små sakerna som gör livet värt att leva. Och jag andas. Och plötsligt har ett halvår passerat. Som om tiden går och står stilla på en och samma gång.  

tisdag 3 maj 2016

Om benzoabstinens och medicinångest ...


Abstinens ... Smaka på det ordet. Vi tänker missbruk, alkohol, droger, galenskap. Men ibland är det bara medicin ordinerad av läkare som ska ur kroppen. Jag försökte tänka rätt, göra rätt, men aj aj aj så fel det blev. Utan att gå in på detaljer så testade jag ett naturpreparat i kombination med att jag höll på att trappa ut benzo. Det visade sig vara en fin kombination till en början. Jag blev helt ångestfri och hade ingen abstinens under tre veckor. Underbart! Sen tog jag bort den sista lilla biten av benzon. Kände mig så nöjd att det gått så smärtfritt det sista. Strax därefter befann jag mig i det djupaste abstinensträsket jag någonsin upplevt. Det visade sig, när jag läst på och frågat runt lite, att det där naturpreparatet gjorde så att benzon inte bröts ner som den skulle. Jag vet helt enkelt inte hur höga doser jag hade koncentrerade i min kropp. Jag gick alltså från okänd dos till noll. Eftersom min kropp visat sig vara extremt känslig så reagerade den med total galenskap. Men jag bet ihop. Tänkte att jag skulle klara det. Så i en vecka låg jag i olika ställningar och svettades, feberfrossade, smärtade, ångestade, skakade, darrade. Till sist gav jag upp. All ork och allt liv rann ur mig. Jag var helt enkelt tvungen att erkänna mig besegrad. Jag var tvungen att be om hjälp. Det hela slutade med att sonpappan fick eskortera mig för en natt på psykakuten. Där fick jag höja dosen av Sobril för att häva abstinensen och dessutom få en första dos av en medicin som förhoppningsvis ska bita på min ångest. Så att jag slipper Sobril en gång för alla. Därefter blev det hembesök av mobila teamet från psykakuten under helgen. Kärleksmänniskan, som egentligen är en särbo, fick bli sambo och älskade sonen fick flytta hem till sin pappa på heltid. 

Att ha ångest och dessutom medicinångest över att ta medicinen som förhoppningsvis ska hjälpa mig med min ångest ingen bra kombination. Men med lite trygghet, lite övervakning och lite pekande med hela handen av både underbara mobila-teamet-människan, av bestämda psykiatrisköterskan, av kärleksmänniskan och av sonpappan så har det gått. Nu är jag fyra veckor in med nya medicinen i min kropp, varav två veckor på maxdos som mest troligt är det som krävs för mig. Vilken jävla resa. Tre till fyra veckor på rätt dos innan önskad effekt eventuellt uppnås. Det innebär en till två veckor till innan jag förhoppningsvis landar. Tre månader innan medicinen verkar optimalt. Bara två månader kvar alltså. Om den nu kommer fungera. Har jag otur måste jag byta till en annan. Men jag ber till gudar jag inte tror på att den ska hjälpa mig. Att allt det här inte ska vara förgäves. För här kommer det härligaste av allt ... innan det blir bättre är det vanligt att det blir sämre. Jag föll självklart in bland det vanliga, så sämre blev det. Harrejävlar så mycket sämre. Biverkningar och insättningssymptom i ett enda virrvarr. Ökad ångest som insättningssymptom i kombination med ångesten över att överhuvudtaget ta medicinen kunde ju ha varit nog. Men icke. Några jag varit i kontakt med, som tagit samma medicin som jag, har inte upplevt några biverkningar alls. Någon har upplevt något litet. Själv verkar jag ha fått varje biverkning som går att få. De va la gött. Eller ogött. (För att citera Matilda och Emma i Förstagångenpoddens fantastiska vinjettlåt.) 

Hur som helst så ville jag bara förklara tystnaden, säga att jag finns men att jag har gått lite som i ide. Jag har liksom fullt upp med att ta mig igenom dagarna. Mina nära och kära tar hand om mig. Kärleksmänniskan håller mig trygg, sonpappan håller ställningarna, vännerna står redo om jag behöver dem, föräldrarna tittar in med oro och mat med jämna mellanrum. Jag klarar mig med hjälp av dem. Vem vore jag utan dem? Den tanken vill jag inte ens tänka ... Så istället tänker jag kärlek, tacksamhet,  hopp, längtan, liv ... Snart snart är jag ur det här och ute på andra sidan. Snart ...