Om att bara låtsas vara sjuk ...

"Jag tror att du egentligen gillar det här. Erkänn att du tycker att det är ganska gott ändå, att bara vara hemma och vara ledig." Det sades i en skämtsam ton så klart. Andra saker har sagts, liknande saker, av andra människor. Lite på skoj. Men med en underton av allvar. Som om det här är roligt. Som om det här är något jag väljer. Som om jag väljer att inte vara frisk. Som om jag bara låtsas för att ... ja, varför då egentligen ... 

Låtsas ha svår ångest för få äta riktigt starka go'a tabletter som ger mig härliga biverkningar och påverkar hela min person? Låtsas ha en sömnstörning så att jag kan få äta tre fina mediciner till, för att kanske få några sammanhängande sömntimmar per natt? Låtsas vara stresskänslig så att jag kan få gå på högvarv i några veckor, slippa sova trots sömntabletter, och så att jag kan få lite sköna spänningar i  min kropp som ger mig lite go' värk och lite härliga andningssvårigheter? Låtsas vara mosig i huvudet för att lite smidigt kunna välja att minnas eller inte minnas, för att slippa köra bil, för att slippa hålla den jobbiga röda tråden när jag pratar med någon, för att slippa se på tråkig film och tv eller för att slippa läsa trista böcker? Låtsas ha en impulskontroll som får personer med dubbeldiagnos ADHD/Tourette att blekna, för att kunna säga lite vad som helst och bete mig lite hur som helst? Låtsas bli totalt dränerad på energi av social interaktion så att jag inte behöver umgås med mina vänner, och därmed kanske tvingas skratta och ha roligt? Låtsas bli slutkörd av enkla vardagsbestyr så att jag kan dra mig undan och vila i tystnad istället för att vara en närvarande och deltagande mamma till mina barn? Låtsas bli uttröttad av för mycket intryck, så att jag kan få stanna hemma i min ensamhet på en lördagskväll, istället för att behöva gå med min kärlek och mina vänner på konserter, restaurangbesök eller biofilmer? Låtsas att jag blir så golvad av att göra en enda sak för mycket en dag att jag sedan blir liggandes i flera dagar eller någon vecka, så att jag bara behöver göra det allra nödvändigaste och göttigaste, som att typ äta havregrynsgröt, gå på toa, stirra upp i taket och lyssna på tystnaden? Låtsas ha ett tillstånd som enligt sjukintyget "kräver lång rehabilitering" för att slippa jobba, slippa vara en del av något viktigt, slippa tjäna pengar och slippa ha kollegor som jag kan tramsa med och föra vuxna, stimulerande samtal med?

Jag vet inte riktigt ... Det är kanske så, att jag gillar det här, att det ändå är ganska underbart att bara vara hemma och slippa allt det där som gör själva livet. I två år och nio månader nu. Livin' the dream så att säga. Jodå ...