Om då, när allting rasade ...

Jag tog en klunk öl här om dagen och sa högt att "jag minns inte när jag senast kände smaken av öl". Sedan insåg jag att det minns jag visst. Jag minns det exakt. Det var torsdagen den 27 februari 2014. Det var då jag fick ett besked som tog mig hårdare än jag kunde tro, det var då jag fattade några jävligt dåliga beslut och det var då som bägaren sakta började sippra över. 

Vi hade just klivit på en spårvagn. Jag och några kollegor var på väg till andra väntande kollegor för aw och musikquiz på en pub. Jag var trött (med facit i hand totalt slutkörd) redan på jobbet innan vi for mot stan. Tänkte att jag borde åka hem och vila istället för att åka på aw. Sedan tänkte jag att jag inte ville vara den tråkiga, den som hoppar av i sista stund, den som väljer tystnaden och ensamheten framför roligheter. Så jag åkte med. Utan att säga något om hur jag egentligen mådde. Det var dåligt beslut nummer ett. Väl på den där spårvagnen fick jag ett mess. En gammal vän frågade mig om jag visste vad som hänt med en annan gemensam vän. Ryktet gick om att han precis hade avlidit. Jag fick tag på hans syster som kort berättade att det stämde, att han tagit livet av sig under natten. Jag borde ha åkt hem då. Jag kände det så starkt. Men jag lyssnade inte. Det var dåligt beslut nummer två. Istället åkte jag med till puben, aw:ade mig, quizade och drack några öl för mycket. Tänkte att jag kunde döva sorgen. Det var dåligt beslut nummer tre. Men det gick bra. En stund. Fram tills jag vaknade upp i min säng klockan sex nästa morgon och befann mig mitt i en vansinnig ångestattack. Det var starten på den långa resa jag fortfarande befinner mig på.

De senaste fem åren innan raset hade jag kört på ganska tufft. Gått igenom en separation, genast fått ihop det med en kollega, rett ut den galenskapen, havererat med flera månaders sjukskrivning som följd, börjat jobba igen, blivit ensamstående med två barn, en treåring och en tonåring, tagit över som rektor på min arbetsplats, jobbat heltid, pluggat på rektorsutbildningen vid sidan av jobbet under tre år, gett mig in i en ny relation med en gammal kärlek, börjat engagera mig i några utbildningar på en folkhögskola via jobbet och, som grädde på moset, hanterat en rejäl och långdragen kris som min tonåring gått in i.

Hur som helst. Där befann jag mig den där dagen, mitt i min ångest. Det var fredag, jag var bakfull och en gammal kär vän hade just valt att avslutat sitt liv. Jag hade under några veckor, några månader, har ingen riktig tidsuppfattning här, börjat känna mig risig. Jag sov inte, hade ständig yrsel och huvudvärk, hade svårt för att andas, var extremt glömsk och snurrig. Jag minns att jag skulle vara elevfri under de kommande två veckorna och hela tiden tänkte att "jag kan vila då, bara lite till, snart blir det tid för vila". Veckan efter skulle jag bara jobba några dagar och sedan skulle jag vara ledig. På lördagen fick jag ett samtal från tonåringen, som nu flyttat till annan ort, mååånga mil bort, och bodde inneboende. Han behövde akutflytta. Okej! Resten av helgen ägnade jag mig åt att leta nytt boende och rodda ihop en flytt med hjälp av flyttfirma på orten. Samtidigt som jag höll på att gå sönder av oro för sonen. Jag var fullkomligt slutkörd. Trots det åkte jag till jobbet på måndagen. Jag hade ett studiebesök inbokat så det kändes nödvändigt. Jag minns att jag fick kämpa för att hålla ihop det under det där besöket. Att jag ens fick ihop det. Jag begriper det inte. Sedan åkte jag, av någon märklig anledning, till jobbet även på tisdagen. Jag gick då på någon form av reservkraft. Minns att jag var så snurrig och yr att jag fick hålla i mig i bänkar, dörrkarmar och väggar när jag förflyttade mig. Och så andningen. Det var som om jag inte fick luft. När vi satt för att äta lunch tittade min chef på mig och sa: "Men hur mår du M? Vad gör du ens här när du mår sådär? Du måste åka hem. Du kan ju inte köra i det skicket du är, jag får köra hem dig.". Då rasade det. Det var som om det faktum att hon satte ord på det, att hon såg det, att det var synligt för andra, gjorde att det blev verkligt. Det snurrade till och det kändes som om jag skulle svimma. 

Omgiven av tre av de starkaste och klokaste kvinnor jag känner tappade jag sedan kontrollen. Totalt. Minns att de lade ner mig på golvet, klappade på mig, ringde ambulans, pratade med mig, tog hand om mig. Själv koncentrerade jag mig på att att hålla mig vaken, att andas, att inte tappa det totalt. Samtidigt som jag trodde att jag fick en hjärtinfarkt, att jag skulle dö, att detta var det sista. Ambulansen kom och tog mig till Akuten. Väl där blev jag grundligt undersökt. Till slut kom läkaren in och sa: "Vi hittar ingen fysisk orsak till ditt tillstånd. Du är fullt frisk. Jag tror att du har drabbats av en akut stressreaktion och en kraftig panikångestattack.". Jag grät av lättnad och av förvirring. En vän kom och hämtade mig och körde mig hem. De första veckorna minns jag inte så mycket av. Min kropp och min hjärna hade stängt ner.  Jag minns dock första gången jag träffade min läkare på vårdcentralen, två veckor efter raset. Han tittade på mig och sa med bekymrad min "Jag vet inte vad jag kan göra för dig annat än att sjukskriva dig. Jag vill skicka in dig till Psykakuten. Nu.". Och så blev det. 

Så började min resa. Den som pågår fortfarande. Tre år senare. Utmattningssyndrom. Panikångestsyndrom. Sömnstörning. Och som grädde på moset lite härlig depression pga vem orkar ta sig igenom flera år av livet på paus med glädje ... I alla fall. Det var så det gick till. Det var så det blev. Det var där allting rasade. Och hela denna minnesresa tack vare en klunk öl. Det känns befriande att sätta ord på det. Att liksom snacka med mig själv om det. Att faktiskt för första gången kunna tänka på det med någon form av acceptans. Och utan att gråta.