Om benzoabstinens och medicinångest ...

Abstinens ... Smaka på det ordet. Vi tänker missbruk, alkohol, droger, galenskap. Men ibland är det bara medicin ordinerad av läkare som ska ur kroppen. Jag försökte tänka rätt, göra rätt, men aj aj aj så fel det blev. Utan att gå in på detaljer så testade jag ett naturpreparat i kombination med att jag höll på att trappa ut benzo. Det visade sig vara en fin kombination till en början. Jag blev helt ångestfri och hade ingen abstinens under tre veckor. Underbart! Sen tog jag bort den sista lilla biten av benzon. Kände mig så nöjd att det gått så smärtfritt det sista. Strax därefter befann jag mig i det djupaste abstinensträsket jag någonsin upplevt. Det visade sig, när jag läst på och frågat runt lite, att det där naturpreparatet gjorde så att benzon inte bröts ner som den skulle. Jag vet helt enkelt inte hur höga doser jag hade koncentrerade i min kropp. Jag gick alltså från okänd dos till noll. Eftersom min kropp visat sig vara extremt känslig så reagerade den med total galenskap. Men jag bet ihop. Tänkte att jag skulle klara det. Så i en vecka låg jag i olika ställningar och svettades, feberfrossade, smärtade, ångestade, skakade, darrade. Till sist gav jag upp. All ork och allt liv rann ur mig. Jag var helt enkelt tvungen att erkänna mig besegrad. Jag var tvungen att be om hjälp. Det hela slutade med att sonpappan fick eskortera mig för en natt på psykakuten. Där fick jag höja dosen av Sobril för att häva abstinensen och dessutom få en första dos av en medicin som förhoppningsvis ska bita på min ångest. Så att jag slipper Sobril en gång för alla. Därefter blev det hembesök av mobila teamet från psykakuten under helgen. Kärleksmänniskan, som egentligen är en särbo, fick bli sambo och älskade sonen fick flytta hem till sin pappa på heltid. 

Att ha ångest och dessutom medicinångest över att ta medicinen som förhoppningsvis ska hjälpa mig med min ångest ingen bra kombination. Men med lite trygghet, lite övervakning och lite pekande med hela handen av både underbara mobila-teamet-människan, av bestämda psykiatrisköterskan, av kärleksmänniskan och av sonpappan så har det gått. Nu är jag fyra veckor in med nya medicinen i min kropp, varav två veckor på maxdos som mest troligt är det som krävs för mig. Vilken jävla resa. Tre till fyra veckor på rätt dos innan önskad effekt eventuellt uppnås. Det innebär en till två veckor till innan jag förhoppningsvis landar. Tre månader innan medicinen verkar optimalt. Bara två månader kvar alltså. Om den nu kommer fungera. Har jag otur måste jag byta till en annan. Men jag ber till gudar jag inte tror på att den ska hjälpa mig. Att allt det här inte ska vara förgäves. För här kommer det härligaste av allt ... innan det blir bättre är det vanligt att det blir sämre. Jag föll självklart in bland det vanliga, så sämre blev det. Harrejävlar så mycket sämre. Biverkningar och insättningssymptom i ett enda virrvarr. Ökad ångest som insättningssymptom i kombination med ångesten över att överhuvudtaget ta medicinen kunde ju ha varit nog. Men icke. Några jag varit i kontakt med, som tagit samma medicin som jag, har inte upplevt några biverkningar alls. Någon har upplevt något litet. Själv verkar jag ha fått varje biverkning som går att få. De va la gött. Eller ogött. (För att citera Matilda och Emma i Förstagångenpoddens fantastiska vinjettlåt.) 

Hur som helst så ville jag bara förklara tystnaden, säga att jag finns men att jag har gått lite som i ide. Jag har liksom fullt upp med att ta mig igenom dagarna. Mina nära och kära tar hand om mig. Kärleksmänniskan håller mig trygg, sonpappan håller ställningarna, vännerna står redo om jag behöver dem, föräldrarna tittar in med oro och mat med jämna mellanrum. Jag klarar mig med hjälp av dem. Vem vore jag utan dem? Den tanken vill jag inte ens tänka ... Så istället tänker jag kärlek, tacksamhet,  hopp, längtan, liv ... Snart snart är jag ur det här och ute på andra sidan. Snart ...