Det är visst ett halvår sedan jag skrev senast. Jag har tänkt ibland att jag ska skriva. Men jag vet inte om vad. Om tiden som passerar, om medicinkaoset i min kropp, om hur utmattningen är tillbaks på ruta två sedan senaste haveriet, om att börja om från början, om att inte känna igen sig själv, om att lära känna sig själv på nytt, om kärleken som växer sig starkare, om människor som lämnar livet, om sådant som kan ta människor ifrån mig ... Det finns så mycket att skriva om att jag blir matt bara av att tänka på det. Så jag får det inte ur mig. Det stannar helt enkelt vid tanken.
Min kropp har i alla fall vant sig vid medicinen. Hyfsat. Den reagerar fortfarande med en del symptom på biverkningar. Men om jag måste välja mellan biverkningar och ångest så får jag välja biverkningar. Nu är jag ångestfri. Eller ja ... Min kropp är ångestfri men inte min hjärna. Den tror fortfarande att jag har ångest. Den talar om för mig att jag borde vara orolig och rädd, att jag borde undvika vissa situationer. Ibland tror jag på det och då blir det jobbigt. Men ganska ofta kan jag resonera med mig själv och komma fram till att det där bara är gamla invanda tankar efter långa tider med konstant ångest, och tankar är inte på riktigt. Jag lyckas övertyga mig om att medicinen jag äter gör mig ångestfri och att tankarna därför måste ändra sig. Det går ganska bra. När jag kommer på dem med att försöka förstöra det för mig. Men ibland missar jag dem och då hinner de ta över. Det kan bli lite jobbigt. Då lyssnar kroppen på tankarna utan att jag riktigt är med på det och kroppen blir tokig. Istället för ångest så blir det istället extrema stresspåslag som kan hålla i sig i några dagar eller veckor. Då blir jag golvad. Kan inte andas. Kan inte sova. Kan inte stilla mig och komma till ro.
Men jag övar mig på att acceptera och leva med den jag är just nu. Vissa dagar orkar jag leva lite mer, andra dagar lite mindre. En del dagar handlar bara om att överleva. En dag orkade jag åka med min kärlek och äta indiskt på restaurang. Vilken lycka! En annan dag är jag glad att jag får i mig havregrynsgröt till lunch. Fast nästan varje helg äter vi kladdkaka, så det går verkligen ingen nöd på mig. Ibland kan jag orka umgås med en vän en stund, prata i telefon med mina föräldrar, köra bil till affären, handla mat och sedan köra hem igen, ta en promenad på 20 minuter, titta på en film. Ibland orkar jag inte prata med någon mer än min kärlek, jag svarar inte när telefonen ringer, stänger av min mobil för att slippa höra om jag får mess från folk som vill mig något. Sådana dagar är jag glad om jag orkar ställa mig med altandörren på gavel och andas frisk luft en stund, om jag orkar ta en dusch, om jag orkar lyssna på en ljudbok. Så ser livet ut. Samtidigt har jag utvecklat en nästan övernaturlig förmåga att känna tacksamhet och vara glad för det allra minsta, att upptäcka de där små små sakerna som får min kropp att pirra och känna. Sådana där småsaker som liksom bara passerar i "vanliga fall", som att ligga bredvid en elvaåring och höra honom somna lugnt och tryggt, att få ett bländande leende av igenkänning från en snart ettåring, att få lägga huvudet emot min älskades bröst och bara landa i hans stilla hjärtslag, att få ett par nystickade raggsockar på posten, att se förälskelse i mitt nästan vuxna barn eller att komma på att varm-choklad-säsongen är tillbaks. Jag tror att det är ren och skär överlevnadsinstinkt. Jag måste ta vara på varje tillfälle av kärlek, glädje och liv som ges. För att orka ta mig igenom det här.
Så jag gör det. Jag klänger mig fast vid de små sakerna som gör livet värt att leva. Och jag andas. Och plötsligt har ett halvår passerat. Som om tiden går och står stilla på en och samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar