Om att lära känna sitt nya jag ...

 För några dagar sedan hörde en vän av sig. (Älskade vän som inte ger upp om mig <3). Hon undrade om jag ville följa med på café och luncha. Jag fullkomligt älskar att luncha på café. Eller frukosta, eller bruncha, eller fika, eller vad som helst som man kan göra på ett café. Mitt gamla jag hade tveklöst sagt "Självklart!". Mitt nya jag sa "Tyvärr, jag måste vila nu så att jag orkar vara mamma till mitt barn när han kommer hem från skolan". Sådan ser min verklighet ut just nu. Och kanske för resten av mitt liv. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att bli den jag var tidigare. Vissa delar vill jag ju inte ha tillbaks. Men andra delar saknar jag, önskar mig dem tillbaks. Jag försöker tänka att jag kommer att komma ur det här som en helare, klokare och starkare människa. Och som en lugnare människa. Jag önskar mig det. Men då måste jag också lära mig att göra annorlunda. Så jag övar mig på det, att göra annorlunda, och att tänka annorlunda.

 Jag hör ju till dem som har gjort samma i hela mitt liv, gång på gång på gång, och det har liksom aldrig blivit riktigt bra. Till slut blev det tvärt om fruktansvärt obra. Någon dag ska jag skriva om det som ledde fram till det stora raset. Men just nu ska jag fokusera på det som är. Inte älta det som varit. Inte heller tänka framåt. Bara vara här och nu. Våren -15 deltog jag i en rehabgrupp, Grön vardagsbalans. Det var fantastiskt. Vi lärde oss om mindfulness, om vikten av att vara här och nu, ta en sak i taget, en stund i taget, en dag i taget. Jag börjar bli en mästare på det. Egentligen inte för att jag medvetet övar mig så mycket utan för att det är totalt livsnödvändigt för mig. Jag kan inget annat. Inget annat fungerar. Och när jag ibland glömmer av mig havererar jag direkt. Men när jag är duktig och lyssnar på min kropp då kan jag ha dagar som är helt okej. Ibland kan jag känna mig nästan "som vanligt". Då gäller det att inte bli för exalterad och tro att det faktiskt är som vanligt. Jag får liksom bara lugnt konstatera det för mig själv och sen vara nöjd i det.

 Och långsamt långsamt lär jag känna den jag är idag, mitt nya jag. Jag testar mig fram. Jag lär mig att inte planera för att slippa bli besviken. Lär mig säga att jag gärna vill delta i aktiviteter om jag har en bra dag, att jag bara kan delta om det är okej att jag svävar på svaret, och att jag inte kommer att delta om jag har en dålig dag. Det är ett under att mina vänner, min familj, min partner fortfarande står kvar. Jag inser att jag trots allt är lyckligt lottad här i min galenskap. Och jag försöker fokusera på det jag kan göra istället för på det jag inte kan. En bra dag kan jag tex köra bil, handla mat själv, göra kanske tre ärenden sammanlagt, prata i telefon med någon en längre stund, kolla på en film eller ett avsnitt av någon serie, baka, ta en promenad på 20 minuter eller umgås med en (inte flera samtidigt) vän. På en riktigt bra dag kan jag göra kanske två av de här sakerna. På en hyfsat bra dag får jag välja en av sakerna. Att göra flera saker kan innebära att det blir för mycket, då ligger jag golvad i några dagar upp till några veckor. Då kommer de där riktigt riktigt obra dagarna. Dagar då jag är nöjd att jag kan andas, får i mig lagad mat, orkar ta en dusch, lyssna på en ljudbok, göra yinyoga eller kanske ta en kort promenad. Ibland orkar jag bara stirra upp i taket, filosofera och lyssna på tystnaden. Då kan jag bara fungera om jag sållar bort allt som är energikrävande för min hjärna, ingen tv, inget internet, inte för mycket ljud, ingen social interaktion. Vissa dagar är det kroppen som behöver vila, andra dagar är det hjärnan. Ibland är det båda, de dagarna är riktigt tunga. Då vill jag bara ligga nära min kärleksmänniska. Eller sova. Det är då jag längtar efter natten och är läkemedelsindustrin evigt tacksam för sömntabletter.

 Tänk er att inte sova ordentligt på två år, varken på nätterna eller på dagarna. Psykologen beskrev det som att min kropp var i ett ständigt stresstillstånd, i ständig flyktberedskap, så att kroppen därför inte kunde gå ner i varv av sig själv. Jag testade allt utom sömntabletter, gick i sömnskola, gjorde avslappnande yoga, drack en massa olika mirakelkurer, låg på spikmatta, lyssnade på mindfulnessövningar för sömnen osv osv.  Ibland somnade jag och sov i två timmar. Det var lyxigt men självklart ohållbart. Sedan kom jag till en fantastisk psykiatrisköterska som blev helt bestört när hon förstod att jag inte sov. Hon sa att vi måste ta en sak i taget. Först måste vi komma till rätta med de grundläggande behoven, mat och sömn. Jag fick inrätta en mat- och sovklocka. Och jag fick testa mig igenom varje sömntablett som finns, ensamma och i kombination, först de snälla och sedan de starkare. Och sedan ungefär ett halvår tillbaks, med min kvällsrutin i kombination med tre olika sömnhjälpande tabletter, så sover jag. Tre timmar sammanhängande på en dålig natt men upp till fem-sex timmar på en bra natt. Underbara sömn. Och det är som om kroppen äntligen har gått ner lite i varv, som att den har fattat hur skönt det är att sova, för ibland sover jag till och med en stund på dagen. Då räcker det med rätt röst i en ljudbok för att söva mig i någon timma. De dagarna är jag extra tacksam. Någon som dock inte är lika tacksam är min kärleksmänniska. Oftast somnar ju han på två minuter, men nu kan det visst hända att jag råkar somna före honom. Och jag snarkar. Big time! Han säger att jag är en 360-snarkare, att det inte spelar någon roll hur jag ligger för jag snarkar ändå. Storsnarkar. Den stackaren får sova lite här och där då, i den säng som för tillfället är tom, ibland på soffan. Men han säger att han trots det är glad för min skull, att jag får sova. Han är fin han. Och jag är tacksam. För så mycket. Mitt i all min galenskap.

Och inatt har vi sovit. Han somnade först. Jag somnade sen. Idag är det en bra dag. Idag ska vi rosta granola och baka. Bröd och, det viktigaste av allt, kladdkaka. Och vi ska pussas och gosa och överösa varandra med kärlek mitt i allt det där vardagliga. Jag vet att jag har sagt det förut men jag säger det igen, det gäller att försöka se det fina i det lilla, i det allra allra minsta, när man befinner sig i det här tillståndet. Det är först då man orkar våga vara lycklig trots allt som tynger och drar ner. Och det är precis där, precis då, man kan hitta acceptansen och modet att lära känna sitt nya jag ...