söndag 4 december 2016

Om att skingra dystra tankar med TWD-terapi ...

Sorgen som kommer över mig ibland. Och ilskan. Och frustrationen. Över att bara vara en skugga av mig själv. Jag inser ju att jag är en del av mig själv och att alla delar av mig är Jag. Men att veta att det finns delar i mig som inte längre syns, eller som bara glimmar till ibland, det är tungt. Ord som jag använder för att beskriva mig själv nu är ord som jag aldrig skulle ha använt förut. Jag är liksom min egen totala motsats just nu. Eller är jag det? Kanske har jag bara inte befunnit mig i den här delen av mig själv tidigare. Möjligtvis stundtals men inte under så lång tid som nu. I ”vanliga fall” skulle jag beskriva mig själv som glad, social, pratsam, driven, positiv, envis, omtänksam, full av liv … Okej! Kanske också tjurskallig, krävande, lite för uppriktig, jobbigt tramsig och med ett extremt kontrollbehov. Men nog om det och hur som helst. De ord som kommer för mig nu är mer ord som trött, tråkig, inåtvänd, uppgiven, egoistisk, deppig, orkeslös, livlös ... Pretty fuckin’ far from okay helt enkelt.

Det blev väldigt tydligt igår. Mina vänner och min kärlek skulle på konsert. Jag älskar mina vänner, jag älskar min kärlek och jag älskar att gå på konsert. Jag älskar att befinna mig i sociala sammanhang, att prata och skratta och umgås med dem jag tycker om. Det är liksom då jag känner att jag lever. Eller i alla fall var det så förut. Nu vet jag inte riktigt längre. Oavsett så hade jag tänkt att jag skulle kunna åka med om jag hade en bra dag. Att jag i så fall skulle vara spontan. Att det skulle bli en positiv överraskning för oss alla. Jag tänkte allt det för mig själv. Sa inget till någon innan, eftersom det blir roligare att spontant åka med på något oplanerat än att behöva lämna återbud i sista stund. Jag vill liksom inte trötta ut mina nära och kära med ständiga avhopp. Jag vill heller inte ha känslan av misslyckande, som det blir när jag planerat och sett fram emot något som jag sedan inte kan genomföra. På grund av många olika faktorer fick jag till sist erkänna mig besegrad och stanna hemma. Det gjorde ont, rev upp sår i mig, sved som fan. Jag blev ledsen, besviken, förbannad, kände mig totalt jävla misslyckad trots mina föresatser. Min kropp är liksom inte min att bestämma över längre. Den lever sitt eget liv. Min vilja börjar långsamt långsamt återvända igen. Tankarna är till viss del övertalningsbara och har förmåga att hänga med viljan något sånär. Men kroppen följer inte med i samma takt. Den kör sitt eget race. Och det är riktigt tufft att inse det. Det är då alla de där orden börjar snurrar i mig, om tråkig, trist och dyster, om att jag är helt utan liv. Och jag tänker att det är märkligt att människor står kvar. Att människor fortfarande vill finnas i mitt liv. Jag kan inte riktigt förstå det. Att de vill ha mig trots det här. Jag undrar ibland om de, liksom jag, saknar mig som den jag var förut. Om de längtar efter mig lika mycket som jag gör. Eller om de kanske bara är bättre än jag på att acceptera att det här bara är ytterligare en del av mig. Om de tycker att jag duger även så här. Kommer jag själv någonsin att kunna känna att jag duger såhär, att det blir bra även på detta vis. Kommer jag att kunna lära mig att leva med den jag är nu. Kommer vi att kunna komma överens, mitt gamla jag och mitt nya. Jag vet ju att jag ska jobba med att acceptera. Att det är det viktigaste för att kunna läka och bli hel igen. Men ibland vill jag faktiskt inte acceptera. Jag vill inte vara förnuftig. Jag vill bara vråla, skrika, gråta, förbanna, för att det har blivit såhär. Jag vill ha mig själv tillbaks. Jag vill ha lust och ork och glädje. Jag vill ha mitt liv. Jag vill känna mig hel. Och jag vill inte låta det ta tid. Jag vill ha det nu. Nu nu nu! Jooo ... jag inser att jag glömde att använda ordet "tålmodig" när jag beskrev mig själv tidigare ... 

I alla fall. Sådär gick tankarna igår. Jag blev så uppfylld av dem att jag havererade totalt. Till slut fick jag gå in och bryta med lite TWD-terapi. En hälsosam ikapptittning på säsong 7. Det var brutalt välgörande. Idag har jag pratat av mig med min kärlek. Och gråtit en skvätt. Nu får jag det ur mig här också. Det är så skönt att sätta ord på det som snurrar. Men inte riktigt lika välgörande som dagdrömmen om att få hänga med Michone och gå bärsärk i några avsnitt av TWD. Jag tror att jag behöver få ur mig lite aggressioner. Kanske borde jag börja med någon kamsport. Eller finns det träningsgrupper inför den oundvikliga zombieinvasionen tro. Sa han något om det den där zombieexperten som sommarpratade förra sommaren. Jag borde kolla upp det. För att skingra mina dystra tankar.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar