Igår drabbades jag av en total härdsmälta. Jag fick nej från tredje drömstället jag sökt arbetsträningsplats på. Jag blev oväntat ledsen. Kände mig helt sänkt efter det beskedet. Luften gick liksom ur mig. Just då råkade min arbetsgivare ringa. Hon ville prata om ett eventuellt avslut av min tjänst, eftersom jag inte kommer kunna gå tillbaks dit. Då bröt jag ihop. Den stackaren fick prata med ett sammanbrott. Hon bad om ursäkt. Jag grät. Det gick inte att stoppa.
En vän fick lappa ihop mig och trösta, tills mannen kom hem och kunde ta över. På kvällen fick jag telefonprata med min klokaste gamla kollega. Idag har jag pratat med både min rehabsamordnare och med facket. Människorna omkring mig är ett under av kärlek, lugn och klokhet. Allt känns bättre nu. Jag har planat ut. Visserligen helt slut av känslostormarna, men samtidigt stärkt av nya insikter.
Att söka plats för arbetsträning är tuffare än man kan tro. Ingen förvarnade mig om alla "nej tack" jag skulle få. Ingen berättade att jag just nu befinner mig längst ner i näringskedjan. Ingen förberedde mig på känslorna av hopplöshet, litenhet och maktlöshet som skulle komma. Inte heller sa de något om vikten av att inte ta det personligt när man blir ratad, om hur sårbar man faktiskt är i det här läget. Jag hade ingen aning. Men nu vet jag.
Hela helgen ska ägnas åt vila. Nästa vecka tar jag nya tag igen. Jag vet ju det. Nästa vecka är jag stark igen. Jag vet ju det också. Det är så jag fungerar. På samma gång stark och svag. Mitt nya liv och jag ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar