Att vara sjukskriven just nu är ungefär som en heltidssysselsättning. Det går verkligen i ett. Platser för arbetsträning ska sökas, personliga brev ska skrivas till varje plats och CV ska uppdateras. Det känns lite som om jag ljuger när jag inte skriver in "2014-2019 Sjukskriven" i CV:t. Ska det för alltid bli ett tomt hål där eller ska jag, eftersom jag har min anställning kvar, hävda att jag jobbat på samma ställe alla dessa år. Jag vet inte. Men för nu så får det vara som det är. Hur som helst så ska jag också gå på inskrivningsmöte på Arbetsförmedlingen, ansöka om Rehabiliteringsersättning från Försäkringskassan, gå på regelbundna möten med min kontaktperson på POINT och fylla i Aktivitetsrapporter till Arbetsförmedlingen. Harregud!
Men vet ni? Mitt i den här jongleringen av måsten så märker jag att jag faktiskt har lärt mig ofantligt mycket om mig själv. Jag har liksom lärt mig att sitta still i båten och att bara vara här och nu. Jo, det är sant. Ni som känner mig har kanske svårt för att se det, men jag kan det nu. Jag har övat stenhårt i snart fem år, så lite utdelning måste det väl ändå bli. Jag avgränsar, gör en sak i taget istället för allt på samma gång. Jag tar pauser. Jag ber om hjälp. Jag sover middag. Jag andas. Jag yogar. Och faktiskt, det fungerar. Ibland är jag så uppvarvad att jag måste ta en betblockerare och säga till mig själv på skarpen att tvångsvila. Men allra oftast lyssnar jag på min kropp och ger den den vila och återhämtning som den behöver, när den behöver det. Vi börjar liksom bli sams, min kropp och jag. Det är så vansinnigt skönt. Förhoppningsvis är det också hållbart. Det är det arbetsträningen nu ska utröna. Jag har en spännande tid framför mig.
Bild: The juggler of Quidam show from Cirque du Soleil
Men vet ni? Mitt i den här jongleringen av måsten så märker jag att jag faktiskt har lärt mig ofantligt mycket om mig själv. Jag har liksom lärt mig att sitta still i båten och att bara vara här och nu. Jo, det är sant. Ni som känner mig har kanske svårt för att se det, men jag kan det nu. Jag har övat stenhårt i snart fem år, så lite utdelning måste det väl ändå bli. Jag avgränsar, gör en sak i taget istället för allt på samma gång. Jag tar pauser. Jag ber om hjälp. Jag sover middag. Jag andas. Jag yogar. Och faktiskt, det fungerar. Ibland är jag så uppvarvad att jag måste ta en betblockerare och säga till mig själv på skarpen att tvångsvila. Men allra oftast lyssnar jag på min kropp och ger den den vila och återhämtning som den behöver, när den behöver det. Vi börjar liksom bli sams, min kropp och jag. Det är så vansinnigt skönt. Förhoppningsvis är det också hållbart. Det är det arbetsträningen nu ska utröna. Jag har en spännande tid framför mig.
Bild: The juggler of Quidam show from Cirque du Soleil
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar