Under hösten och våren 14/15 gick jag hos en psykolog via vårdcentralen. Det fungerade bra. Hon var seriös. Faktum är att alla jag mött inom vården under den här vansinnesresan varit mycket seriösa och riktigt riktigt bra. Jag har fått helt fantastisk hjälp, av läkare (nuvarande har visserligen lite kvar att önska), psykolog, rehabiliteringspersonal, rehabsamordnare och allt vad de nu är. Hur som helst. Under våren ansåg psykologen att jag borde remitteras till psykiatrin av olika orsaker. Jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få och sa därför ja till detta. Och det är nu galenskapen börjar. På psykiatrin har de inte tillräckligt många läkare. Allt drar därför ut på tiden. Dock får jag en underbar sköterska som kontaktperson som jag får börja träffa och som jag kan ringa till vid behov. På vårdcentralen vill de att psykiatrin ska ta över min sjukskrivning men på psykiatrin vill de att vårdcentralen ska fortsätta att hålla i den biten, mest pga läkarbristen som jag förstår det. Läkaren på vårdcentralen går med på detta men är frustrerad eftersom han vill hjälpa mig med medicin men samtidigt vänta på att jag får en läkarkontakt på psykiatrin som kan titta över eventuella mediciner. Till slut blir det som så att vårdcentralen sköter sjukskrivningen medan psykiatrin sköter medicineringen, trots att jag fortfarande inte fått träffa någon läkare där. För en vecka sedan fick jag så besked, över telefon, att en läkare, som jag alltså aldrig ens har träffat, har skrivit ut ett flertal olika mediciner till mig. Jag får också uppmaningen att inte börja ta alla samtidigt, för då vet vi inte vilka som hjälper och inte ... Det är allt. Eftersom jag har kraftig ångest och panikångest samt grava sömnstörningar så förstår jag att det är en antidepressiv SNRI som ska bita på ångest, en mild lugnande och en mild sömntablett (eftersom jag uppenbarligen uppvisar knarkarbeteende när jag får benzo) samt en lite vassare sömntablett som dock inte ska vara vanebildande, en neuroleptika säger sköterskan. Jag vet inte riktigt vad neuroleptika är och tänker inte så mycket på det, förrän mannen reagerar och säger att det är sådant man ger till bla schizofrena. Ja men tjenare, har jag fått en diagnos i rödaste rappet utan varken läkarkontakt eller utredning? Och vilken härlig vändning, från utmattningssyndrom, panikångest och sömnstörning till schizofren liksom. Det artar sig. Med detta i bakhuvudet beger jag mig i alla fall till apoteket för att plocka ut mina nya mediciner. Jag kan namnet på alla utom på den där neuroleptikan, så apotekaren läser upp de mediciner som ligger inne. Uteslutningsförmågan säger oss vilken det är jag söker. "Ja, det ska vara en sömnmedicin", säger jag. Apotekaren blir förvirrad och säger att "Nej, det är en medicin som används vid bipolaritet och schizofreni". Så ... där är jag nu. Vilken av diagnoserna har jag? Har jag kanske båda? Vad är det jag har missat här? Jag hämtade såklart inte ut den. Och sedan dess har det gnagt i mig. Hur i hela helvete kan en läkare som aldrig har träffat mig skriva ut en medicin för två olika diagnoser som jag inte har? Oavsett om den verkar lugnande och sövande. Hur är det ens möjligt? Jag har inte riktigt vetat hur jag ska reagera på det här. Men så idag trillade jag över en artikel i Läkemedelsvärlden som handlar om exakt detta. (Se länk nedan). Helt plötsligt känns allting väldigt oseriöst. Och jag inser att min förvirring är berättigad. Med råge ... Jodåsåattehhh ... Välkommen in i min förvirring!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar