Om att vara ständigt beredd ...

Insomnia. Smaka på det ordet. En och annan natt här och där kanske har ägnats åt det där med att vara sömnlös. Tidigare i livet. Nu lever jag i det. Att inte kunna sova. Sedan två år tillbaks är min sömn i princip obefintlig. Av ingen anledning alls egentligen. Eller av tusen anledningar. Tankar, längtan, känslan av ensamhet, oro, rädsla, ältande, insomningsångest eller bara lite härlig dödsångest. Sova några skvättar här och där under natten. Sova två timmar sammanhängande, ibland tre, ytterst sällan fyra men faktiskt en gång sex. När man har testat allt. Starka sömntabletter som ger en baksmälla hela dagen efter. Snälla sömntabletter som inte ger baksmälla men som kan jämställas med typ Pez-tabletter. Sömnskola. Fasta läggtider och uppstigningstider.  Inte sova middag (hett tips från psykologen - hade jag kunnat sova på dagen istället för på natten så hade jag nog fan gjort det, vad han än sa #jagvilljubarasova). Akupunktur. Avslappnande yoga. Spikmatta i sängen. Naturljud. Meditativ musik. Öronproppar. Guidade mindfulnessövningar för insomning. Men ingenting hjälper. I N G E N T I N G! Då börjar det till slut kännas något tröstlöst. Hopplöst. Värdelöst. Jag kan inte sova på natten. Inte på dagen. Jag kan inte sova. Punkt. Min kropp vill inte gå ner i varv. Den vill inte släppa taget. Läkarna säger att min kropp befinner sig på så hög stressnivå att den är i ständig beredskap. I beredskap för vad då!?! Va!?! Klockan tre på natten! Vad fan är det jag ska vara beredd på?