Om att bryta ihop eller inte ...

Igår var det exakt ett år och elva månader sedan jag rasade ihop på jobbet. Om en månad firar jag två år som sjukskriven. Inte för att det är något att fira men det känns något mindre misärlikt om jag angriper det med trams än med bister verklighet. Fast ändå, en tårta på det kanske inte vore så dumt. För att fira att vi har ett system i Sverige som tillåter att en ensamstående människa utan arbetsfömåga trots allt kan bo kvar i sitt hem och dessutom kan utfodra både sig själv och sina barn. Det är nog fan värt att fira.

Hur som helst, igår var jag på min arbetsplats för första gången sedan det stora raset. Jag blev uppringd i förra veckan, en ny ersättare för mig skulle komma in, min arbetsplats på kontoret behövde rensas för att göra plats för den nye rektorn. Det var blandade känslor inför det kan jag lova. Efter samtalet grät jag stort och tungt. Å ena sidan lättnad över att de hittat en utbildad ersättare. Å andra sidan vansinnigt ledsen över det faktum att jag fortfarande måste ersättas. När jag skulle dit igår förutspådde jag därför sammanbrott av stora mått. Jag hade förberett mig väl, med mod, Sobril och en av de finaste vännerna som moraliskt stöd och chaufför. Men sammanbrottet kom aldrig. Efter en rundvandring i skolbyggnaden kände jag mig helt oväntat lugn i både själ och hjärta. Allt såg ut ungefär som vanligt. Inga större förändringar verkar vara gjorda trots att jag inte är där och övervakar. Jo, jag vet att det kan kallas kontrollbehov. De som står bredvid och betraktar mig säger att jag har det ... Till slut samlade jag i alla fall mod och gick in på kontoret. Vi röjde, rensade, letade, sorterade, packade. Minnen, tankar, glädje, sorg, längtan, känslan av hopplöshet, men samtidigt också en känsla av lättnad, och hela tiden tårar bakom ögonlocken. Mitt i allt skingrades dock känslostormarna för en stund. Vi hittade några dildos i min bokhylla (ja, det står var och en helt fritt att spekulera kring anledningen till att jag har dildos i min bokhylla) och stämningen höjdes några snäpp. Vi konstaterade snabbt att batterierna fortfarande fungerade fantastiskt bra. Good vibrations så att säga. Trots det betedde vi oss förvånansvärt vuxet måste jag erkänna. Vi behöll kläderna på och klarade efter en stund av att skifta tillbaks fokus till den egentliga anledningen att vi var där. Vi fortsatte packa. Alla mina privata saker åkte med hem. Studielitteratur, metodmaterial, böcker och lite annat smått och gott. Det blir en hel del när man är en sparare. Men nu är allt hemma. Den nya människan kan flytta in. Och jag överlevde.

Idag är jag tom. Tänker på vad de professionella omkring mig säger. Att de som klarar sig bäst efter en utmattning är de som byter både yrke och arbetsplats när de börjar jobba igen. Jag tänker på hur jag alltid stretar emot då, hur jag hävdar med bestämdhet, men samtidigt  mer och mer vacklande och förvirrat, att jobbet bara var EN del i att jag rasade. Jag tänker på mina känslor och önskningar i det här. Jag tänker att den där skolan är som mitt barn, som en del av mitt liv, jag har sett den växa fram, jag har varit del i att skapa den. Att då tänka tanken på att jag kanske inte kan komma tillbaks till den delen av mitt liv gör så ont att jag faktiskt helst av allt inte alls tänker på det. Därför ägnar jag mig oftast åt gammal hederlig förträngning. De professionella omkring mig säger också att den dag jag är frisk nog att återgå till arbete kommer jag veta vad jag vill och behöver göra. De säger att jag faktiskt inte måste tänka på det nu, att jag inte ens bör tänka på det. De säger att jag ska släppa det och bara fokusera på här och nu och en dag i taget. Så jag gör just det. Jag börjar bli riktigt duktig på här och nu och en dag i taget. Men ibland blir jag påmind. Ibland kan jag inte låta bli att bryta ihop. Men just idag bryter jag inte ihop. Orken räcker inte till för ett sammanbrott just idag. Så jag nöjer mig med den enorma känslan av tomhet. Och i hallen är det fullt av grejer som inte har någonstans att bo ...