Kom gör mig lugn ...

Efter en lång dag. När allt egentligen gått som det ska men ändå inte riktigt blivit så som jag tänkt mig. När kroppen därför gått in i akut försvarsställning med stresspåslag och lite härlig ångest, då hade det varit extra skönt att kunna landa och andas ut vid dagens slut. Men icke. Det är inte för mig just nu. Min kropp vill inte fungera på det viset längre. Istället gör den tvärt om och trissar upp sig till oanade höjder. När jag väl upptäcker att jag nått de där höjderna är det sedan näst intill omöjligt att varva ner. Ibland när jag nått de där höjderna blir allt liksom övermäktigt en stund. Sorgen kommer. Och ilskan. Och oron. Och tårarna. Ibland tror jag att jag ska tappa det helt, förlora kontrollen, blir tokig. Mer tokig än jag är i vanliga fall. Tokig på riktigt. Det första året av min utmattning levde jag som i dvala. Helt känslolös och tom. Sen kom känslorna sakta smygandes och nu är det som om de har kommit ikapp mig med full kraft. Och jag kan inte riktigt
hantera dem, härbärgera dem, sortera dem. De bara sköljer över mig. Tar över mig helt och fullt. Det är på något vis bara att åka med. Jag får vika mig och låta dem rasa runt där inne tills de känner sig nöjda med mina reaktioner. Först när de rasat klart kan jag försöka tvinga kroppen till lugn. Ibland klarar jag det själv. Med hjälp av spikmatta, yoga eller mindfulnessövningar. Ibland behöver jag hjälp. När jag är ensam med min galna kropp, min härliga ångest och mina övermäktiga känslor. Då är Sobril (tack läkemedelsverket) sista utvägen och räddaren i nöden. Annars är kärlek och närhet är det som fungerar bäst. När den jag älskar låter mig ligga på honom. När han håller i mig hårt tills jag kan andas igen. Eller när han håller fast mig och med stor beslutsamhet liksom tvingar ångesten på flykt och kroppen till vila. Han är alltid min bästa medicin. Han är den som gör mig lugn ...