Igår var det Internationella Kvinnodagen. Då passade min kropp på att påminna mig om vilken fantastisk kvinna jag har varit i hela mitt vuxna liv. En härlig panikångestattack inledde morgonen. Lite för mycket tankar och oro i kombination med dålig sömn gjorde att stresspåslaget var ett faktum. Då kommer den visst som ett brev på den gamla pålitliga postens tid den där panikångesten. Jag stod i köket för att förbereda sonens matsäck inför aktivitetsdag på skolan. Yrsel, svimningskänsla och en känsla av att inte kunna svälja eller andas. Ner på golvet. Hoppas att inte sonen märker. Andas, andas, andas. En Sobril i nöden. Fick lägga mig en lång stund i mina två yogapositioner som hjälper bäst. Det lindrade. Som tur är gör jag dem ofta så att sonen ser, så förhoppningsvis märkte han inte hur galet det var. Ringde i desperation till sonens pappa. Han sov så jag fick bita ihop. Fixade matsäcken till slut och fick även kört sonen till skolan. Sen hem och haverera. Finfin start på dagen helt enkelt. En trevlig liten påminnelse om hur stark jag alltid trott mig vara. Men också en påminnelse om hur stark jag faktiskt är. Som tar mig igenom den här fullkomliga galenskapen. På kvällen kom den underbara pappan och hämtade sonen. Min älskade människa kom och tog hand om mig med närhet och kärlek. Och jag kunde andas igen.
I förrgår var det exakt två år sedan jag havererade på jobbet. Då hade jag varit riktigt dålig ett bra tag. Men jag var i ett sådant uppstressat skick att jag inte kunde förmå mig att lyssna på min kropp. Den där dagen på jobbet var jag så yr att jag knappt kunde gå utan att hålla mig i något. Jag hade svårt att andas. Var helt dimmig i huvudet. Vad gjorde jag ens på jobbet? Men jag hade mått så den senaste veckan. Eller om det var de senaste två veckorna. Mest troligt var det längre. Tidsperspektivet kan vara lite snett. Hur som helst, som tur var så fanns det inga ungdomar på jobbet, det var bara jag, min chef och två kollegor. Vid lunchen frågade min chef mig hur jag mådde, hon sa att jag borde åka hem, hon konstaterade att jag nog inte var i skick att köra bil själv och att hon skulle köra hem mig. Då var det som om luften gick ur mig. När någon annan helt plötsligt såg hur dåligt jag mådde. Det blev liksom verkligt då. Det svindlade till. Jag fick ett yrselanfall och trodde jag skulle svimma. De la ner mig på golvet. Och där kom rädslan. Jag trodde att jag skulle dö. Att det var en hjärtinfarkt. De ringde ambulans och tog hand om mig under något som kändes som en evighet innan ambulansen kom. Älskade människor! Jag kunde knappt gå. Skakade som en tok. Livrädd. Skräckslagen. Vad fan var det som hände. Ambulanskillarna gav mig något lugnande och körde mig till Akuten i Borås. Prover togs, tester gjordes, jag var i ett töcken av lugnande mediciner så jag minns inte allt. Läkaren kom i alla fall till slut in och sa: "Det är inget fysiskt fel på dig. Alla prover ser jättebra ut. Jag tror att du har drabbats av en akut stressreaktion och en kraftig panikångestattack". Jaha ... Vad svarar man på den ... Ingenting vad jag minns. Det var totalt tomt. Det är två år sedan nu. Exakt. Det sägs att när man kan tala om något svårt man gått igenom utan att gråta, då vet man att man har läkt. Jag har precis börjat gråta. Fram tills nu har jag kämpat emot. Vem fan vill acceptera att må så här ...
Men så för någon vecka sedan hade jag ett långt telefonsamtal med en mycket klok kvinna jag känner. Förutom att vara klok så är hon även rolig, och psykolog. Fin kombination. Hon sa så många saker till mig som jag varit tvungen att processa. Men det viktigaste hon sa, det som bet mest, handlade om just acceptans. Hon sa att jag måste acceptera min situation, att det är först när jag accepterar som jag kan börja läka. Då grät jag. Det har gnagt i mig sedan dess. Jag gråter en skvätt varje gång jag tänker på det. Jag gråter nu när jag skriver om det. För jag inser att hon har rätt. Jag har inte accepterat läget. Än. Efter två år kämpar jag fortfarande emot. Jag vill aldrig vara där jag är. Jag vill alltid framåt eller någon annanstans. Jag vill inte ha utmattningssyndrom, jag vill inte ha ångest, jag vill inte få panikångestattacker som golvar mig totalt. JAG VILL INTE. Hur ska jag någonsin kunna lära mig att acceptera det? Hur är det ens möjligt? Men jag måste försöka. Hur det ska gå till vet jag inte. Men jag måste. Det är det enda alternativet. Jag måste sluta kämpa och börja acceptera.
Så just idag jobbar jag med att acceptera det faktum att jag inte kan vara en bra mamma till mitt barn. Jag accepterar att hans älskade pappa med fru tar över ansvaret. Jag accepterar det faktum att sonen har det bättre där än här just nu. Och jag accepterar smärtan och den tunga gråten och den stora sorgen över att det just nu måste få vara så här. Och på något vis så känns det faktiskt okej ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar