Om det som är dolt och det som är synligt för den som betraktar ...

Nedanstående skrev jag som ett inlägg på facebook hösten -15. Då mådde jag bättre. Jag hade varken haft panikångestattacker eller ångest på flera månader. Bara lite härlig insomningsångest, men vad var det i sammanhanget liksom. Jag trodde att ångesten var något jag haft i början av raset men nu var klar med. Det var en underbar känsla. Vilken befrielse. Jag tränade två gånger i veckan med min fantastiska fysioterapeut och tog promenader en gång i veckan med mitt trygga gäng från Gröna Rehabgruppen som jag deltagit i under våren. Jag orkade köra bil ända till Varberg, inte fram och tillbaks på samma dag, men en väg ena dagen och tillbaks en annan dag. Jag kunde gå på bio, på en konsert då och då (med öronproppar som livlinor), käka indiskt på restaurang, umgås med mina vänner eller ta en 5 kilometer lång promenad i skogen tillsammans med en vän och prata samtidigt. Små saker kan tyckas men när man inte kunnat göra något av detta under ett och ett halvt år är det stort. Och faktiskt fullkomligt underbart. Det är livet. Även om jag var tvungen att planera för vila och kraftsamling inför varje aktivitet samt vila och återhämtning efter aktiviteten. Jag trodde faktiskt att jag var på väg tillbaks. Men eftersom jag hör till de där människorna som vill väldigt mycket så råkade jag helt plötsligt vilja lite för mycket. Jag vet inte riktigt vad det var som stjälpte mig. 

Det kan ha varit den där sömngruppen jag deltog i. En grupp med sömnlösa kvinnor som samlades en gång i veckan med en psykolog för grupp-kbt. Redan efter första gången kände jag att det var över min förmåga. Att lyssna på psykologen, ha tio babblande kvinnor omkring mig och samtidigt försöka fundera över mig själv och mina sovvanor var för mycket. Min hjärna är som en svamp just nu. Den suger upp allt, sorterar ingenting av sig självt och svämmar till slut över när det blir för mycket. Men jag är ju en duktig flicka och som sådan genomför man det man åtagit sig. Efter tredje träffen där samma kvinna för säkert tionde gången, på bred marbo, sa "Nämen du veeet att jag begriiiiper inte varför ja inte kan söööva. Ja setter där i söffa på kvällera å nickar te, å så höller ja på i flera timmar. Sen ä dä ju stört omöjlit å söva. Ja begriiiiper inte dä." och psykologen för tionde gången svarade att "Ja, du kanske ska sysselsätta dig med något på kvällarna så att du inte nickar till. Alternativt ska du kanske gå och lägga dig när första nicken kommer", så kände jag dock att livet så sakta började rinna ifrån mig igen. De där träffarna kändes tyngre än en tung dag på jobbet. Och de som vet hur en tung dag på mitt jobb kan se ut kan lätt föreställa sig känslan.  Ja, det kan ha varit den där gruppaktiviteten.

Det kan annars ha varit det faktum att jag var på väg att starta upp ett deltagande på Gröna vägen i Borås. Jag var mycket taggad inför det men samtidigt extremt stressad. Jag skulle behöva köra 3 mil, delta i aktivitet i fyra timmar och sedan köra samma 3 mil hem igen. Fyra dagar i veckan. Vid den tidpunkten kunde jag köra 3 mil, gå på bio och sedan köra hem. Någon gång i månaden och sedan vila ett par dagar efter. Det kan ha varit stressen över hur jag skulle klara det.

Det kan också ha varit den där lördagen efter den där tredje sömngruppsträffen som stjälpte mig. Jag hade en dag inplanerad med mina älskade tjejer. Vi skulle ta en långpromenad, bada bastu och sedan käka indiskt. Mycket på en och samma dag för mig. Jag förstår inte hur jag tänkte. Men jag ville så gärna. När dagen kom så vaknade jag med nackspärr. Min vilja är stark och jag ser i efterhand att jag lät viljan vinna över känslan och förnuftet. Jag lyssnade inte på min kropp. Jag klabbade på linement och gav mig yr i bollen iväg på den där efterlängtade träffen. En eller två, jag minns inte, kilometer in i skogen fick jag ett kraftigt yrselanfall. Sen var det kört. Panikångestattacken var ett faktum. Jag havererade där, mitt i skogen. Kroppen stängde av. Jag kunde varken sitta, stå eller gå. Tack och lov var jag omgiven av fyra underbara människor. En bil fick komma och hämta mig, älskade mannen fick ringas in och ambulans tillkallades. Det kan ha varit det.

Mest troligt var det summan av dessa tre saker. De tre sista tillfällena på sömngruppen fick jag via hemskickat material och telefon med psykologen. Jag var nere för räkning. Igen. Och den underbara ångesten, toppad av lite härlig panikångest, som jag hade under den första delen av mitt ras, var tillbaks med full kraft. Det är därifrån jag klättrar nu. Men hur som helst så tänker jag igen på det här med vad jag ser och upplever och vad andra ser och upplever. Känslan av att leva med något som är dolt för andra. Den stora skillnaden mellan ett brutet ben och en söndertrasad själ och mosad hjärna. Så jag bjuder på dessa tankar en gång till. De gäller fortfarande. För mig och för alla i samma situation som mig.      .    

"Du ser så frisk ut nu!"

"Det är så roligt att se dig nu när du verkar må bättre!" 

Just nu smakar jag på det där med dolt tillstånd. 

Jag är piggare, gladare, har mer ork, vilja och glöd än tidigare. Det innebär att det är vad folk ser när de ser mig. Det är ju under mina bra stunder och på mina bra dagar som folk möter mig. Och det är jätteroligt att höra att det syns att jag börjar må bättre. Jag är själv lyckans lycklig över att min kropp har börjat komma tillbaks till livet. 

Men allt det de inte ser, allt det som bara finns inuti, det som bara är mitt, det finns fortfarande kvar. Det syns bara inte. Ingen ser att jag nästan aldrig sover på nätterna. Ingen ser det konstanta kaoset som pågår i mitt huvud. Ingen ser att jag inte kan läsa en bok eller en allt för avancerad och lång text. Ingen ser att jag inte kan koncentrera mig på en komplicerad handling i en film. Ingen ser att jag inte klarar av att ta in information om omvärlden. Ingen ser hur jag jobbar med mängder av olika hjälpmedel för att för få mitt huvud att minnas saker. Ingen ser hur jag kämpar för att delta i ett samtal. Ingen ser den enorma trötthet som drabbar mig efter att jag kört bil, varit i en miljö med mycket liv och rörelse eller varit social lite för länge. Ingen ser hur jag slits mellan alternativen när det är dags att fatta de enklaste beslut, eller hur jag ibland inte ens orkar fatta ett beslut. Ingen ser att allt det jag i normala fall gör utan att ens reflektera över det kräver enorma energiresurser. Ingen ser det galna stresspåslag som river sönder mig vid minsta lilla motgång eller oväntad förändring. Ingen ser att jag inte kan andas då. Ingen ser ångesten som tvingar mig att vara vaken dygnet runt när stressen har fått tag i mig igen. Ingen ser kampen inuti. 

Det är fortfarande ett steg, en sak och en dag i taget som gäller. Men jag kämpar vidare. Och jag har på något vis lärt mig att gilla läget, vara tacksam för det lilla, att se glädjen i de små sakerna. Jag lär känna mitt nya jag en bit taget. De säger att jag aldig kommer bli som jag var förut. Det gör inget. Dit vill jag ju inte heller. Jag kommer förhoppningsvis vara både lugnare, klokare och mer rädd om mig själv i framtiden. Och framför allt kommer jag ha en djupare förståelse för både mig själv och för andra. Jag kommer aldrig någonsin bedöma och bemöta en människa enbart utifrån vad den visar utåt efter det här. För det människor visar, det vi ser, är bara en liten liten del av hela människan. Jag hade kunskap om det innan. Nu har jag erfarenhet.

(Det här blev långt. Tog du dig ända hit är jag imponerad. Och tacksam. Kärlek!)

Om när sjukvården känns något oseriös ...

Under hösten och våren 14/15 gick jag hos en psykolog via vårdcentralen. Det fungerade bra. Hon var seriös. Faktum är att alla jag mött inom vården under den här vansinnesresan varit mycket seriösa och riktigt riktigt bra. Jag har fått helt fantastisk hjälp, av läkare (nuvarande har visserligen lite kvar att önska), psykolog, rehabiliteringspersonal, rehabsamordnare och allt vad de nu är. Hur som helst. Under våren ansåg psykologen att jag borde remitteras till psykiatrin av olika orsaker. Jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få och sa därför ja till detta. Och det är nu galenskapen börjar. På psykiatrin har de inte tillräckligt många läkare. Allt drar därför ut på tiden. Dock får jag en underbar sköterska som kontaktperson som jag får börja träffa och som jag kan ringa till vid behov. På vårdcentralen vill de att psykiatrin ska ta över min sjukskrivning men på psykiatrin vill de att vårdcentralen ska fortsätta att hålla i den biten, mest pga läkarbristen som jag förstår det. Läkaren på vårdcentralen går med på detta men är frustrerad eftersom han vill hjälpa mig med medicin men samtidigt vänta på att jag får en läkarkontakt på psykiatrin som kan titta över eventuella mediciner. Till slut blir det som så att vårdcentralen sköter sjukskrivningen medan psykiatrin sköter medicineringen, trots att jag fortfarande inte fått träffa någon läkare där. För en vecka sedan fick jag så besked, över telefon, att en läkare, som jag alltså aldrig ens har träffat, har skrivit ut ett flertal olika mediciner till mig. Jag får också uppmaningen att inte börja ta alla samtidigt, för då vet vi inte vilka som hjälper och inte ... Det är allt. Eftersom jag har kraftig ångest och panikångest samt grava sömnstörningar så förstår jag att det är en antidepressiv SNRI som ska bita på ångest, en mild lugnande och en mild sömntablett (eftersom jag uppenbarligen uppvisar knarkarbeteende när jag får benzo) samt en lite vassare sömntablett som dock inte ska vara vanebildande, en neuroleptika säger sköterskan. Jag vet inte riktigt vad neuroleptika är och tänker inte så mycket på det, förrän mannen reagerar och säger att det är sådant man ger till bla schizofrena. Ja men tjenare, har jag fått en diagnos i rödaste rappet utan varken läkarkontakt eller utredning? Och vilken härlig vändning, från utmattningssyndrom, panikångest och sömnstörning till schizofren liksom. Det artar sig. Med detta i bakhuvudet beger jag mig i alla fall till apoteket för att plocka ut mina nya mediciner. Jag kan namnet på alla utom på den där neuroleptikan, så apotekaren läser upp de mediciner som ligger inne. Uteslutningsförmågan säger oss vilken det är jag söker. "Ja, det ska vara en sömnmedicin", säger jag. Apotekaren blir förvirrad och säger att "Nej, det är en medicin som används vid bipolaritet och schizofreni".  Så ... där är jag nu. Vilken av diagnoserna har jag? Har jag kanske båda? Vad är det jag har missat här? Jag hämtade såklart inte ut den. Och sedan dess har det gnagt i mig. Hur i hela helvete kan en läkare som aldrig har träffat mig skriva ut en medicin för två olika diagnoser som jag inte har? Oavsett om den verkar lugnande och sövande. Hur är det ens möjligt? Jag har inte riktigt vetat hur jag ska reagera på det här. Men så idag trillade jag över en artikel i Läkemedelsvärlden som handlar om exakt detta. (Se länk nedan). Helt plötsligt känns allting väldigt oseriöst. Och jag inser att min förvirring är berättigad. Med råge ... Jodåsåattehhh ... Välkommen in i min förvirring!

http://lakemedelsvarlden.se/nyheter/manga-far-antipsykotika-utan-diagnos-14964

Om att blanda yoga och Sobril ...

Sobril och yoga är ingen bra blandning för Majgit, hävdar Villfarelser. För mig funkar det alldeles utmärkt. Eller, det måste funka helt enkelt. Sobrilen är quickfixen vid ångest och yogan är det som tvingar min kropp att slappna av. Men ibland blir det fel. Som när man glömt av att man petat i sig Sobril varje dag i flera månader, om än i mycket låg dos, och när man inser att ångesten kanske inte alls är ångest utan abstinens som river och sliter. Att kroppen helt enkelt skriker efter mer droger för att den ska gå med på att bli lugn. Då är det inte kul. Då är det självrannsakan, dåligt samvete och bannor. Jävla knarkarfasoner. Dags för uttrappning helt enkelt. Jag börjar bli bra på det här. Jag vet vad som väntar. Några veckor i helvetet. Som om jag inte redan befinner mig där. Men nu ska jag ytterligare några våningar ner. Till de djupaste delarna. Lika mycket som de räddar mig i nöden, lika mycket trasar de sönder mig när de ska bort. Jag tänker på gamla vännen O. Han lever inte längre. Men när han gjorde det tyckte han mest om tabletter. Inte alls märkligt att han var så trasig och knasig. Jag inser det nu. När jag själv befinner mig i gränslandet till tablettmissbruk, om än i extremt låg dos och på laglig väg enligt läkarordination. Jag smakar på abstinensen, på begäret, på galenskapen det skapar i kroppen och på det underbara lugnet som jag aldrig kan nå på något annat vis. Men nu måste de bort. Igen. Har trappat ut dem en gång tidigare. Tänkte att aldrig mer kommer dessa djävulstabletter in i mitt system igen. Aldrig. Sen kom den underbara panikångesten på besök. Igen. Jag orkade helt enkelt inte vara stark. Vem orkar egentligen vara stark när man är som svagast, som mest utblottad och trasig. Jag tog den enkla vägen. För att orka leva. Så nu står jag här. Igen. Det är dags att börja yoga utan Sobril. Och vilken jävla tur att jag inte är lagd åt backhoppningshållet. Hej då! Önska mig lycka till ...

Om att leka frisk ...

Älskling och trygghet kliver upp och far till jobbet.

Morgonfix och mammamåsten och vildängeln körs till skolan.

Havererar på spikmattan i sängen.

Frukost.

Trött.

Mer tid på spikmattan i sängen. Guidad avslappningsövning. Ligger länge.

Lunch. 

Trött. Orolig. Ångestig.

Ett yogapass. Jag har ont. Måste röra på mig. Orkar inte träna på rehab. Får göra det hemma istället. 

Hämta vildängel på skolan.

Mellanmål. 

In i döden trött.

Orolig och ångestig. 

Kör vildängel till schackklubben. 

Havererar på spikmattan i en timma för att orka med resten av kvällen. Guidad mindfulnessövning.

Hämta på schacket.

Trött. Ångestig.

Kvällsmat. Tål inte ljuden från programmet som sonen vill se.

Ingen bra mamma en dag som denna. 

Dåligt samvete.

Ledsen. 

Snart läggdags. Längtar. 

Hoppas på sömn i natt. Bara några timmar. Jag tar vad som helst bara jag får något.

Och i mellantiderna har jag varit "social" på facebook. Skojat. Tramsat. Bollat minnen. Jag leker. Låtsas. Döljer. Tränger bort verkligheten för en stund. Ingen där ser hur jag egentligen mår. Så skönt att leka lite frisk. Pigg. Glad. Så skönt att bli bemött som sådan. Och samtidigt är den mer energikrävande än någonting annat. Den där friskleken ...

Om att vara ständigt beredd ...

Insomnia. Smaka på det ordet. En och annan natt här och där kanske har ägnats åt det där med att vara sömnlös. Tidigare i livet. Nu lever jag i det. Att inte kunna sova. Sedan två år tillbaks är min sömn i princip obefintlig. Av ingen anledning alls egentligen. Eller av tusen anledningar. Tankar, längtan, känslan av ensamhet, oro, rädsla, ältande, insomningsångest eller bara lite härlig dödsångest. Sova några skvättar här och där under natten. Sova två timmar sammanhängande, ibland tre, ytterst sällan fyra men faktiskt en gång sex. När man har testat allt. Starka sömntabletter som ger en baksmälla hela dagen efter. Snälla sömntabletter som inte ger baksmälla men som kan jämställas med typ Pez-tabletter. Sömnskola. Fasta läggtider och uppstigningstider.  Inte sova middag (hett tips från psykologen - hade jag kunnat sova på dagen istället för på natten så hade jag nog fan gjort det, vad han än sa #jagvilljubarasova). Akupunktur. Avslappnande yoga. Spikmatta i sängen. Naturljud. Meditativ musik. Öronproppar. Guidade mindfulnessövningar för insomning. Men ingenting hjälper. I N G E N T I N G! Då börjar det till slut kännas något tröstlöst. Hopplöst. Värdelöst. Jag kan inte sova på natten. Inte på dagen. Jag kan inte sova. Punkt. Min kropp vill inte gå ner i varv. Den vill inte släppa taget. Läkarna säger att min kropp befinner sig på så hög stressnivå att den är i ständig beredskap. I beredskap för vad då!?! Va!?! Klockan tre på natten! Vad fan är det jag ska vara beredd på?

Om allt jag önskar ...

När det gått för många dagar utan själslugn. När allting liksom varit lite för mycket lite för länge. När jag nästan inte kan andas. När ångesten river och skaver lite i bakgrunden hela tiden. Sådär lagom lite för att jag inte ska glömma av den. Som om om den bara vill göra sig påmind. När vad jag än gör inte hjälper. När jag inte kan komma till ro av mig själv. När jag vet att det enda som kan få mig att landa är kärlek och närhet. När jag vet att den människan finns som kan ge mig det, att han finns, han som kan göra mig lugn, han som kan få mig att andas, han som kan tvinga min kropp till avslappning. Och när jag vet att han kommer imorgon. Då blir det en aning lättare att stå ut. När han är allt jag önskar ...

Om att bryta ihop eller inte ...

Igår var det exakt ett år och elva månader sedan jag rasade ihop på jobbet. Om en månad firar jag två år som sjukskriven. Inte för att det är något att fira men det känns något mindre misärlikt om jag angriper det med trams än med bister verklighet. Fast ändå, en tårta på det kanske inte vore så dumt. För att fira att vi har ett system i Sverige som tillåter att en ensamstående människa utan arbetsfömåga trots allt kan bo kvar i sitt hem och dessutom kan utfodra både sig själv och sina barn. Det är nog fan värt att fira.

Hur som helst, igår var jag på min arbetsplats för första gången sedan det stora raset. Jag blev uppringd i förra veckan, en ny ersättare för mig skulle komma in, min arbetsplats på kontoret behövde rensas för att göra plats för den nye rektorn. Det var blandade känslor inför det kan jag lova. Efter samtalet grät jag stort och tungt. Å ena sidan lättnad över att de hittat en utbildad ersättare. Å andra sidan vansinnigt ledsen över det faktum att jag fortfarande måste ersättas. När jag skulle dit igår förutspådde jag därför sammanbrott av stora mått. Jag hade förberett mig väl, med mod, Sobril och en av de finaste vännerna som moraliskt stöd och chaufför. Men sammanbrottet kom aldrig. Efter en rundvandring i skolbyggnaden kände jag mig helt oväntat lugn i både själ och hjärta. Allt såg ut ungefär som vanligt. Inga större förändringar verkar vara gjorda trots att jag inte är där och övervakar. Jo, jag vet att det kan kallas kontrollbehov. De som står bredvid och betraktar mig säger att jag har det ... Till slut samlade jag i alla fall mod och gick in på kontoret. Vi röjde, rensade, letade, sorterade, packade. Minnen, tankar, glädje, sorg, längtan, känslan av hopplöshet, men samtidigt också en känsla av lättnad, och hela tiden tårar bakom ögonlocken. Mitt i allt skingrades dock känslostormarna för en stund. Vi hittade några dildos i min bokhylla (ja, det står var och en helt fritt att spekulera kring anledningen till att jag har dildos i min bokhylla) och stämningen höjdes några snäpp. Vi konstaterade snabbt att batterierna fortfarande fungerade fantastiskt bra. Good vibrations så att säga. Trots det betedde vi oss förvånansvärt vuxet måste jag erkänna. Vi behöll kläderna på och klarade efter en stund av att skifta tillbaks fokus till den egentliga anledningen att vi var där. Vi fortsatte packa. Alla mina privata saker åkte med hem. Studielitteratur, metodmaterial, böcker och lite annat smått och gott. Det blir en hel del när man är en sparare. Men nu är allt hemma. Den nya människan kan flytta in. Och jag överlevde.

Idag är jag tom. Tänker på vad de professionella omkring mig säger. Att de som klarar sig bäst efter en utmattning är de som byter både yrke och arbetsplats när de börjar jobba igen. Jag tänker på hur jag alltid stretar emot då, hur jag hävdar med bestämdhet, men samtidigt  mer och mer vacklande och förvirrat, att jobbet bara var EN del i att jag rasade. Jag tänker på mina känslor och önskningar i det här. Jag tänker att den där skolan är som mitt barn, som en del av mitt liv, jag har sett den växa fram, jag har varit del i att skapa den. Att då tänka tanken på att jag kanske inte kan komma tillbaks till den delen av mitt liv gör så ont att jag faktiskt helst av allt inte alls tänker på det. Därför ägnar jag mig oftast åt gammal hederlig förträngning. De professionella omkring mig säger också att den dag jag är frisk nog att återgå till arbete kommer jag veta vad jag vill och behöver göra. De säger att jag faktiskt inte måste tänka på det nu, att jag inte ens bör tänka på det. De säger att jag ska släppa det och bara fokusera på här och nu och en dag i taget. Så jag gör just det. Jag börjar bli riktigt duktig på här och nu och en dag i taget. Men ibland blir jag påmind. Ibland kan jag inte låta bli att bryta ihop. Men just idag bryter jag inte ihop. Orken räcker inte till för ett sammanbrott just idag. Så jag nöjer mig med den enorma känslan av tomhet. Och i hallen är det fullt av grejer som inte har någonstans att bo ...

Om att andas. Och kanske blinka ...

Igår var det galenskap. Läkarbesök hos nya läkaren som ev missade kursen om psykisk ohälsa. Han har inte riktigt koll på vilka symptomen är vid utmattningssyndrom. Det tar på krafter jag inte har att behöva förklara allting två gånger och ändå inse att han nog inte riktigt förstod vad jag sa. (Någon dag ska jag ägna ett inlägg åt bara honom.) Väl hemma slet jag tag i dammsugaren i ren frustration. En seriös jakt av dammråttor inleddes. De hade börjat växa sig större än katten och risken var att jag skulle behöva kalla in min bror, jägaren, för att avliva dem om de fått växa sig snäppet större. Här glömde jag att vila. Jag ser det nu. I efterhand. Sen kom sonen hem. Matfix, mammamåsten, pannkaksstekning och matsäcklsplanering inför dagens schackturnering. Strandad kommunikation med min räddare i nöden. Vetskapen om att jag måste ta mig till min arbetsplats under helgen. Eftersom jag inte kan köra bil några längre sträckor så var jag dessutom tvungen att få tag på en människa villig att agera chaufför och moraliskt stöd. Och med tanke på att jag mest troligt kommer att bryta ihop en skvätt någon gång under resan så krävdes det en stabil och trygg person Någon som jag kan bryta ihop i lugn och ro inför. Många tankar för en trött hjärna. Många göromål för en utmattad kropp. Allt för stor miss att inte vila under en dag som denna.

Så ... När sonen väl hade lagt sig, alla pannkakor var stekta och min stödperson (så tacksam över mina underbaara vänner) var funnen kunde jag till slut och äntligen ägna mig åt ett rejält haveri. Resten av kvällen ägnades således helhjärtat åt tårar, oro, inre stress och lite härlig ångest i ett underbart befriande virrvarr. Riktigt fint fredagsmys helt enkelt. My kind of a perfect fucking fredagskväll så att säga. Det är så det blir ibland i min värld just nu. När det händer saker som jag inte riktigt har förutsett. När det har varit lite för mycket. När jag missat att vila mellan varven. När jag glömt av att andas.

Idag har jag fått betala. Totalt dränerad på energi. Bara vila och ligga på spikmattan hela dagen. Några avbrott för krishantering av förlorande son på schackturnering. Ikväll är jag extra glad över att sonen är hemma. Jag slipper ha ångest över allt kul jag missar. Jag slipper fundera över om jag kanske skulle orka. Jag slipper välja mellan alla roligheter. Blues på Cookin, Beyond Silence på Sticky Fingers, nån annan musik på Blue Velvet. Och jag slipper ta en Sobril för att orka med en kväll på galej. Eller ja, galej och galej, det brukar mest sluta med att jag sitter och fånglor, lyssnar förstrött på musiken och längta mig hem till lugnet och ensamheten. Idag är valet hur som helst lätt. Egentligen är det ett ickeval. Det blir godis, soffa, mello och en nöjd son. Och andas. Och kanske blinka ...

Kom gör mig lugn ...

Efter en lång dag. När allt egentligen gått som det ska men ändå inte riktigt blivit så som jag tänkt mig. När kroppen därför gått in i akut försvarsställning med stresspåslag och lite härlig ångest, då hade det varit extra skönt att kunna landa och andas ut vid dagens slut. Men icke. Det är inte för mig just nu. Min kropp vill inte fungera på det viset längre. Istället gör den tvärt om och trissar upp sig till oanade höjder. När jag väl upptäcker att jag nått de där höjderna är det sedan näst intill omöjligt att varva ner. Ibland när jag nått de där höjderna blir allt liksom övermäktigt en stund. Sorgen kommer. Och ilskan. Och oron. Och tårarna. Ibland tror jag att jag ska tappa det helt, förlora kontrollen, blir tokig. Mer tokig än jag är i vanliga fall. Tokig på riktigt. Det första året av min utmattning levde jag som i dvala. Helt känslolös och tom. Sen kom känslorna sakta smygandes och nu är det som om de har kommit ikapp mig med full kraft. Och jag kan inte riktigt
hantera dem, härbärgera dem, sortera dem. De bara sköljer över mig. Tar över mig helt och fullt. Det är på något vis bara att åka med. Jag får vika mig och låta dem rasa runt där inne tills de känner sig nöjda med mina reaktioner. Först när de rasat klart kan jag försöka tvinga kroppen till lugn. Ibland klarar jag det själv. Med hjälp av spikmatta, yoga eller mindfulnessövningar. Ibland behöver jag hjälp. När jag är ensam med min galna kropp, min härliga ångest och mina övermäktiga känslor. Då är Sobril (tack läkemedelsverket) sista utvägen och räddaren i nöden. Annars är kärlek och närhet är det som fungerar bäst. När den jag älskar låter mig ligga på honom. När han håller i mig hårt tills jag kan andas igen. Eller när han håller fast mig och med stor beslutsamhet liksom tvingar ångesten på flykt och kroppen till vila. Han är alltid min bästa medicin. Han är den som gör mig lugn ...

Om att sakna livet ...

Jag börjar tröttna på att vara trött. Vill inte längre glida runt med ofixat hår, utan smycken och iförd haremsbrallor och linne. Orkar för fan inte ens ha bh på mig längre. Allt är i vägen, skavigt, jobbigt, besvärligt. Efter två år med utmattningssyndrom och ångest från de djupare delarna av helvetet börjar jag faktiskt tröttna riktigt rejält, både på mig själv och på livet jag lever. Eller är det livet jag inte lever. I snart två år har mitt liv stått på paus. Och jag bara väntar på att pausen ska vara över, längtar efter att den ska ta slut, så att jag orkar börja leva igen. Jag längtar glädje, smycken, nyfärgat hår och fina kläder. Jag önskar ork, massor av vilja och känslan av att vara full av liv. Jag vill umgås med mina vänner, babbla om oviktigheter och viktigheter tills jag blir hes, skratta tills tårarna rinner och magen krampar. Jag vill gå på magiska konserter, fika bort några timmar på ett café, knö i mig indisk mat på restaurang tills jag knappt orkar sitta rakt, se fantastiska filmer på bio. Jag vill till och med råka gå på kassa konserter, glömma av att äta tills jag blir så hungrig att jag blir sur och grinig, och jag vill se skitfilmer, så länge jag får göra det med människorna jag älskar. Jag vill ha kollegor som ibland driver mig till vansinne men som oftast plockar fram det bästa i mig. Jag vill sprudla av energi och tramsa tills jag nästan tröttnar på mig själv. Jag vill drömma drömmar som känns möjliga att genomföra. Jag vill dricka rödvin, hamna på en efterfest och dansa till märklig musik. Jag vill snacka bort en hel natt och upptäcka att jag glömt att gå och lägga mig när  morgonen gryr utanför fönstren. Jag vill sova en hel natt och vakna pigg och utvilad. Jag vill kunna läsa en bok som är så vansinnigt bra att jag t o m måste ha med mig den när jag går på toaletten. Jag vill göra roligheter med mina barn. Jag vill tillbringa tid med den jag älskar när som helst och var som helst. Jag vill hitta på dumheter, galenskaper eller bara enkla vardagliga saker. Jag vill helt enkelt bara leva igen. Jag saknar livet ...

Kom ge mig mod ...

När kärleken kommer till en. Efter år av tomhet, styrka, beslutsamhet, förvirring och rädsla. När kärleken kommer då. Utan att man är förberedd. Då drabbas man. Så jävla hårt. Av så otroligt mycket. Det är murar som ska rivas, hjärtan som ska mjukna, tankar som ska trasslas ut, själar som ska värmas upp och mod som ska plockas fram. Och så den där tilliten. Det svåraste av allt. Att våga lita på en annan människa. Att våga göra sig så sårbar som man blir när man släpper in, när man visar sig, naken utan skydd. Att lita på att den man visar sig för kommer stå pall för det den ser, klarar av att vårda det den får, vill finnas kvar efter man blottat sig. Att kasa sig ut och våga lita på det. Vilken total galenskap det är. Så vansinnigt svårt, stort, skrämmande, underbart ... Allt i ett enda virrvarr. Hur vågar vi egentligen.

Men när vi väl sen vågat. När vi landat. När alla känslor är ett faktum. När kärleken växt sig stadigt starkare. När vi känner att vi älskar. När vi inte vill leva utan varandra. När all tid tillsammans är lugnande och helande. När all tid utan varandra går åt till att tänka, känna, längta. När det är så. Då vet vi att det är värt det. Då vet vi att utan kärlek vill vi inte leva. Då vet vi att vi måste ta alla chanser alltid. Vi måste vara modiga. Vi måste våga slänga oss ut ur den trygga, kärlekslösa ensamheten och in i den otrygga, kärleksfulla samhörigheten. Jo, jag vet. Kärleken kan vara mer trygg än otrygg. Men för en skeptiker, en cyniker, en bitter trasdocka och ett kontrollfreak ligger känslan av otrygghet alltid på lur. För hur vet man helt säkert åt vilket håll kärleken kommer att flyta. Jo, jag vet det också, att man aldrig kan veta någonting säkert. Så jag gör mitt bästa. Tänker här och nu och lita på mitt hjärta, på känslan av att vara hel i hans närhet och på känslan av den stora tomheten som fyller mig när vi skiljs åt. Och jag tror att det är precis där jag har det. Det är precis där jag vet. Det är där jag vågar landa i känslan av oss. Det är då allt känns självklart. Och då räcker modet precis till för att våga lita. Precis ...