Om att vara stark, svag och jag ...

Igår drabbades jag av en total härdsmälta. Jag fick nej från tredje drömstället jag sökt arbetsträningsplats på. Jag blev oväntat ledsen. Kände mig helt sänkt efter det beskedet. Luften gick liksom ur mig. Just då råkade min arbetsgivare ringa. Hon ville prata om ett eventuellt avslut av min tjänst, eftersom jag inte kommer kunna gå tillbaks dit. Då bröt jag ihop. Den stackaren fick prata med ett sammanbrott. Hon bad om ursäkt. Jag grät. Det gick inte att stoppa.

En vän fick lappa ihop mig och trösta, tills mannen kom hem och kunde ta över. På kvällen fick jag telefonprata med min klokaste gamla kollega. Idag har jag pratat med både min rehabsamordnare och med facket. Människorna omkring mig är ett under av kärlek, lugn och klokhet. Allt känns bättre nu. Jag har planat ut. Visserligen helt slut av känslostormarna, men samtidigt stärkt av nya insikter.

Att söka plats för arbetsträning är tuffare än man kan tro. Ingen förvarnade mig om alla "nej tack" jag skulle få. Ingen berättade att jag just nu befinner mig längst ner i näringskedjan. Ingen förberedde mig på känslorna av hopplöshet, litenhet och maktlöshet som skulle komma. Inte heller sa de något om vikten av att inte ta det personligt när man blir ratad, om hur sårbar man faktiskt är i det här läget. Jag hade ingen aning. Men nu vet jag.

Hela helgen ska ägnas åt vila. Nästa vecka tar jag nya tag igen. Jag vet ju det. Nästa vecka är jag stark igen. Jag vet ju det också. Det är så jag fungerar. På samma gång stark och svag. Mitt nya liv och jag ...

Jonglering och yoga ...

Att vara sjukskriven just nu är ungefär som en heltidssysselsättning. Det går verkligen i ett. Platser för arbetsträning ska sökas, personliga brev ska skrivas till varje plats och CV ska uppdateras. Det känns lite som om jag ljuger när jag inte skriver in "2014-2019 Sjukskriven" i CV:t. Ska det för alltid bli ett tomt hål där eller ska jag, eftersom jag har min anställning kvar, hävda att jag jobbat på samma ställe alla dessa år. Jag vet inte. Men för nu så får det vara som det är. Hur som helst så ska jag också gå på inskrivningsmöte på Arbetsförmedlingen, ansöka om Rehabiliteringsersättning från Försäkringskassan, gå på regelbundna möten med min kontaktperson på POINT och fylla i Aktivitetsrapporter till Arbetsförmedlingen. Harregud!

Men vet ni? Mitt i den här jongleringen av måsten så märker jag att jag faktiskt har lärt mig ofantligt mycket om mig själv. Jag har liksom lärt mig att sitta still i båten och att bara vara här och nu. Jo, det är sant. Ni som känner mig har kanske svårt för att se det, men jag kan det nu. Jag har övat stenhårt i snart fem år, så lite utdelning måste det väl ändå bli. Jag avgränsar, gör en sak i taget istället för allt på samma gång. Jag tar pauser. Jag ber om hjälp. Jag sover middag. Jag andas. Jag yogar. Och faktiskt, det fungerar. Ibland är jag så uppvarvad att jag måste ta en betblockerare och säga till mig själv på skarpen att tvångsvila. Men allra oftast lyssnar jag på min kropp och ger den den vila och återhämtning som den behöver, när den behöver det. Vi börjar liksom bli sams, min kropp och jag. Det är så vansinnigt skönt. Förhoppningsvis är det också hållbart. Det är det arbetsträningen nu ska utröna. Jag har en spännande tid framför mig.


Bild: The juggler of Quidam show from Cirque du Soleil



  

Tankar om framtiden och sånt ...

Det har varit tyst här ett tag, över ett år ser jag när jag tittar bakåt i inläggen. Jag har visst haft fullt upp med att leva. Självklart har jag tänkt under tiden men inte haft ork att förmedla mig. Kanske har jag heller inte haft behov av att skriva. Nu händer det dock grejer som göra att jag behöver samla ihop lite tankar igen.

Hela våren och fram tills nu har jag deltagit i en rehabiliteringsinsats i tre steg, Ny kraft, Aktiv hälsa och POINT. Det har varit fantastiskt. Jag har fått smyga igång med aktiviteter, en sak i taget, en dag i taget. Jag började med yoga och utökade sedan successivt med skogspromenader, träning på Frisks och Kreativ verkstad. Det har gått bra. Jag har klarat det. Och det känns som om jag långsamt har börjat komma tillbaks till livet igen. Det där verkliga livet ni vet, där man orkar mer än att bara äta, sova och andas. När sommaren kom fick jag ett uppehåll på 6 veckor och det kändes som semester. Och faktiskt, det här är den första sommaren sedan jag blev sjuk som jag har orkat ha något som liknar semester. Jag har orkat umgås med min familj, träffa vänner, åka iväg och bo på hotell, tillbringa en dag på Liseberg, göra utflykter, åka och bada nästan varje dag och tom gå på fest. Jag får fortfarande göra allt på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Jag kan inte slarva med att äta och låta hjärnan vila regelbundet under dagarna, då havererar jag direkt. Men om jag sköter mig som jag ska så orkar jag. Då orkar jag leva. Vilken grej!

Nu har jag just avslutat 6 veckor på POINT. Jag har fått hjälp med att landa i var jag befinner mig just nu och jag har fått stöd i att tänka framåt. Nästa steg är arbetsträning. Det som tidigare känts så fruktansvärt långt borta är nu här. Jag är redo. Inte för att arbetsträna på min egen arbetsplats, eller ens inom mitt eget yrkesområde. Det skulle suga alldeles för mycket energi ur mig. Istället måste jag tänka nytt, annat. Det är inte lätt, men jag landar i att det måste vara något praktiskt, något kreativt, kanske något fysiskt. Jag har några idéer som jag ska undersöka. Och samtidigt är jag helt förvirrad, för vad sjutton kan man jobba med om man inte ska arbeta inom skolan, med människor eller i för stimmiga miljöer ... 

Som tur är har jag en hel hög av kloka människor omkring mig som hjälper mig att tänka, och på samma gång peppa mig och hålla mig i strama tyglar. Förutom de fantastiska människorna på rehabiliteringen och min trygga, kloka rehabsamordnare så har jag nu fått en ny handläggare på Försäkringskassan, en ny kontakt på Arbetsförmedlingen och en ny fast läkare. Alla nya är kvinnor och första intrycket är att samtliga är mycket kompetenta. Så nu lägger jag delar av mitt liv i deras händer och låter dem hjälpa mig att lotsa mig framåt och in i allt det nya som ska komma.

Hej Framtiden!