Om att bara låtsas vara sjuk ...

"Jag tror att du egentligen gillar det här. Erkänn att du tycker att det är ganska gott ändå, att bara vara hemma och vara ledig." Det sades i en skämtsam ton så klart. Andra saker har sagts, liknande saker, av andra människor. Lite på skoj. Men med en underton av allvar. Som om det här är roligt. Som om det här är något jag väljer. Som om jag väljer att inte vara frisk. Som om jag bara låtsas för att ... ja, varför då egentligen ... 

Låtsas ha svår ångest för få äta riktigt starka go'a tabletter som ger mig härliga biverkningar och påverkar hela min person? Låtsas ha en sömnstörning så att jag kan få äta tre fina mediciner till, för att kanske få några sammanhängande sömntimmar per natt? Låtsas vara stresskänslig så att jag kan få gå på högvarv i några veckor, slippa sova trots sömntabletter, och så att jag kan få lite sköna spänningar i  min kropp som ger mig lite go' värk och lite härliga andningssvårigheter? Låtsas vara mosig i huvudet för att lite smidigt kunna välja att minnas eller inte minnas, för att slippa köra bil, för att slippa hålla den jobbiga röda tråden när jag pratar med någon, för att slippa se på tråkig film och tv eller för att slippa läsa trista böcker? Låtsas ha en impulskontroll som får personer med dubbeldiagnos ADHD/Tourette att blekna, för att kunna säga lite vad som helst och bete mig lite hur som helst? Låtsas bli totalt dränerad på energi av social interaktion så att jag inte behöver umgås med mina vänner, och därmed kanske tvingas skratta och ha roligt? Låtsas bli slutkörd av enkla vardagsbestyr så att jag kan dra mig undan och vila i tystnad istället för att vara en närvarande och deltagande mamma till mina barn? Låtsas bli uttröttad av för mycket intryck, så att jag kan få stanna hemma i min ensamhet på en lördagskväll, istället för att behöva gå med min kärlek och mina vänner på konserter, restaurangbesök eller biofilmer? Låtsas att jag blir så golvad av att göra en enda sak för mycket en dag att jag sedan blir liggandes i flera dagar eller någon vecka, så att jag bara behöver göra det allra nödvändigaste och göttigaste, som att typ äta havregrynsgröt, gå på toa, stirra upp i taket och lyssna på tystnaden? Låtsas ha ett tillstånd som enligt sjukintyget "kräver lång rehabilitering" för att slippa jobba, slippa vara en del av något viktigt, slippa tjäna pengar och slippa ha kollegor som jag kan tramsa med och föra vuxna, stimulerande samtal med?

Jag vet inte riktigt ... Det är kanske så, att jag gillar det här, att det ändå är ganska underbart att bara vara hemma och slippa allt det där som gör själva livet. I två år och nio månader nu. Livin' the dream så att säga. Jodå ... 

Om att lära känna sitt nya jag ...

 För några dagar sedan hörde en vän av sig. (Älskade vän som inte ger upp om mig <3). Hon undrade om jag ville följa med på café och luncha. Jag fullkomligt älskar att luncha på café. Eller frukosta, eller bruncha, eller fika, eller vad som helst som man kan göra på ett café. Mitt gamla jag hade tveklöst sagt "Självklart!". Mitt nya jag sa "Tyvärr, jag måste vila nu så att jag orkar vara mamma till mitt barn när han kommer hem från skolan". Sådan ser min verklighet ut just nu. Och kanske för resten av mitt liv. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att bli den jag var tidigare. Vissa delar vill jag ju inte ha tillbaks. Men andra delar saknar jag, önskar mig dem tillbaks. Jag försöker tänka att jag kommer att komma ur det här som en helare, klokare och starkare människa. Och som en lugnare människa. Jag önskar mig det. Men då måste jag också lära mig att göra annorlunda. Så jag övar mig på det, att göra annorlunda, och att tänka annorlunda.

 Jag hör ju till dem som har gjort samma i hela mitt liv, gång på gång på gång, och det har liksom aldrig blivit riktigt bra. Till slut blev det tvärt om fruktansvärt obra. Någon dag ska jag skriva om det som ledde fram till det stora raset. Men just nu ska jag fokusera på det som är. Inte älta det som varit. Inte heller tänka framåt. Bara vara här och nu. Våren -15 deltog jag i en rehabgrupp, Grön vardagsbalans. Det var fantastiskt. Vi lärde oss om mindfulness, om vikten av att vara här och nu, ta en sak i taget, en stund i taget, en dag i taget. Jag börjar bli en mästare på det. Egentligen inte för att jag medvetet övar mig så mycket utan för att det är totalt livsnödvändigt för mig. Jag kan inget annat. Inget annat fungerar. Och när jag ibland glömmer av mig havererar jag direkt. Men när jag är duktig och lyssnar på min kropp då kan jag ha dagar som är helt okej. Ibland kan jag känna mig nästan "som vanligt". Då gäller det att inte bli för exalterad och tro att det faktiskt är som vanligt. Jag får liksom bara lugnt konstatera det för mig själv och sen vara nöjd i det.

 Och långsamt långsamt lär jag känna den jag är idag, mitt nya jag. Jag testar mig fram. Jag lär mig att inte planera för att slippa bli besviken. Lär mig säga att jag gärna vill delta i aktiviteter om jag har en bra dag, att jag bara kan delta om det är okej att jag svävar på svaret, och att jag inte kommer att delta om jag har en dålig dag. Det är ett under att mina vänner, min familj, min partner fortfarande står kvar. Jag inser att jag trots allt är lyckligt lottad här i min galenskap. Och jag försöker fokusera på det jag kan göra istället för på det jag inte kan. En bra dag kan jag tex köra bil, handla mat själv, göra kanske tre ärenden sammanlagt, prata i telefon med någon en längre stund, kolla på en film eller ett avsnitt av någon serie, baka, ta en promenad på 20 minuter eller umgås med en (inte flera samtidigt) vän. På en riktigt bra dag kan jag göra kanske två av de här sakerna. På en hyfsat bra dag får jag välja en av sakerna. Att göra flera saker kan innebära att det blir för mycket, då ligger jag golvad i några dagar upp till några veckor. Då kommer de där riktigt riktigt obra dagarna. Dagar då jag är nöjd att jag kan andas, får i mig lagad mat, orkar ta en dusch, lyssna på en ljudbok, göra yinyoga eller kanske ta en kort promenad. Ibland orkar jag bara stirra upp i taket, filosofera och lyssna på tystnaden. Då kan jag bara fungera om jag sållar bort allt som är energikrävande för min hjärna, ingen tv, inget internet, inte för mycket ljud, ingen social interaktion. Vissa dagar är det kroppen som behöver vila, andra dagar är det hjärnan. Ibland är det båda, de dagarna är riktigt tunga. Då vill jag bara ligga nära min kärleksmänniska. Eller sova. Det är då jag längtar efter natten och är läkemedelsindustrin evigt tacksam för sömntabletter.

 Tänk er att inte sova ordentligt på två år, varken på nätterna eller på dagarna. Psykologen beskrev det som att min kropp var i ett ständigt stresstillstånd, i ständig flyktberedskap, så att kroppen därför inte kunde gå ner i varv av sig själv. Jag testade allt utom sömntabletter, gick i sömnskola, gjorde avslappnande yoga, drack en massa olika mirakelkurer, låg på spikmatta, lyssnade på mindfulnessövningar för sömnen osv osv.  Ibland somnade jag och sov i två timmar. Det var lyxigt men självklart ohållbart. Sedan kom jag till en fantastisk psykiatrisköterska som blev helt bestört när hon förstod att jag inte sov. Hon sa att vi måste ta en sak i taget. Först måste vi komma till rätta med de grundläggande behoven, mat och sömn. Jag fick inrätta en mat- och sovklocka. Och jag fick testa mig igenom varje sömntablett som finns, ensamma och i kombination, först de snälla och sedan de starkare. Och sedan ungefär ett halvår tillbaks, med min kvällsrutin i kombination med tre olika sömnhjälpande tabletter, så sover jag. Tre timmar sammanhängande på en dålig natt men upp till fem-sex timmar på en bra natt. Underbara sömn. Och det är som om kroppen äntligen har gått ner lite i varv, som att den har fattat hur skönt det är att sova, för ibland sover jag till och med en stund på dagen. Då räcker det med rätt röst i en ljudbok för att söva mig i någon timma. De dagarna är jag extra tacksam. Någon som dock inte är lika tacksam är min kärleksmänniska. Oftast somnar ju han på två minuter, men nu kan det visst hända att jag råkar somna före honom. Och jag snarkar. Big time! Han säger att jag är en 360-snarkare, att det inte spelar någon roll hur jag ligger för jag snarkar ändå. Storsnarkar. Den stackaren får sova lite här och där då, i den säng som för tillfället är tom, ibland på soffan. Men han säger att han trots det är glad för min skull, att jag får sova. Han är fin han. Och jag är tacksam. För så mycket. Mitt i all min galenskap.

Och inatt har vi sovit. Han somnade först. Jag somnade sen. Idag är det en bra dag. Idag ska vi rosta granola och baka. Bröd och, det viktigaste av allt, kladdkaka. Och vi ska pussas och gosa och överösa varandra med kärlek mitt i allt det där vardagliga. Jag vet att jag har sagt det förut men jag säger det igen, det gäller att försöka se det fina i det lilla, i det allra allra minsta, när man befinner sig i det här tillståndet. Det är först då man orkar våga vara lycklig trots allt som tynger och drar ner. Och det är precis där, precis då, man kan hitta acceptansen och modet att lära känna sitt nya jag ...  

Om tiden som bara går men som samtidigt står stilla ...

Det är visst ett halvår sedan jag skrev senast. Jag har tänkt ibland att jag ska skriva. Men jag vet inte om vad. Om tiden som passerar, om medicinkaoset i min kropp, om hur utmattningen är tillbaks på ruta två sedan senaste haveriet, om att börja om från början, om att inte känna igen sig själv, om att lära känna sig själv på nytt, om kärleken som växer sig starkare, om människor som lämnar livet, om sådant som kan ta människor ifrån mig ... Det finns så mycket att skriva om att jag blir matt bara av att tänka på det. Så jag får det inte ur mig. Det stannar helt enkelt vid tanken.

Min kropp har i alla fall vant sig vid medicinen. Hyfsat. Den reagerar fortfarande med en del symptom på biverkningar. Men om jag måste välja mellan biverkningar och ångest så får jag välja biverkningar. Nu är jag ångestfri. Eller ja ... Min kropp är ångestfri men inte min hjärna. Den tror fortfarande att jag har ångest. Den talar om för mig att jag borde vara orolig och rädd, att jag borde undvika vissa situationer. Ibland tror jag på det och då blir det jobbigt. Men ganska ofta kan jag resonera med mig själv och komma fram till att det där bara är gamla invanda tankar efter långa tider med konstant ångest, och tankar är inte på riktigt. Jag lyckas övertyga mig om att medicinen jag äter gör mig ångestfri och att tankarna därför måste ändra sig. Det går ganska bra. När jag kommer på dem med att försöka förstöra det för mig. Men ibland missar jag dem och då hinner de ta över. Det kan bli lite jobbigt. Då lyssnar kroppen på tankarna utan att jag riktigt är med på det och kroppen blir tokig. Istället för ångest så blir det istället extrema stresspåslag som kan hålla i sig i några dagar eller veckor. Då blir jag golvad. Kan inte andas. Kan inte sova. Kan inte stilla mig och komma till ro. 

Men jag övar mig på att acceptera och leva med den jag är just nu. Vissa dagar orkar jag leva lite mer, andra dagar lite mindre. En del dagar handlar bara om att överleva. En dag orkade jag åka med min kärlek och äta indiskt på restaurang. Vilken lycka! En annan dag är jag glad att jag får i mig havregrynsgröt till lunch. Fast nästan varje helg äter vi kladdkaka, så det går verkligen ingen nöd på mig. Ibland kan jag orka umgås med en vän en stund, prata i telefon med mina föräldrar, köra bil till affären, handla mat och sedan köra hem igen, ta en promenad på 20 minuter, titta på en film. Ibland orkar jag inte prata med någon mer än min kärlek, jag svarar inte när telefonen ringer, stänger av min mobil för att slippa höra om jag får mess från folk som vill mig något. Sådana dagar är jag glad om jag orkar ställa mig med altandörren på gavel och andas frisk luft en stund, om jag orkar ta en dusch, om jag orkar lyssna på en ljudbok. Så ser livet ut. Samtidigt har jag utvecklat en nästan övernaturlig förmåga att känna tacksamhet och vara glad för det allra minsta, att upptäcka de där små små sakerna som får min kropp att pirra och känna. Sådana där småsaker som liksom bara passerar i "vanliga fall", som att ligga bredvid en elvaåring och höra honom somna lugnt och tryggt, att få ett bländande leende av igenkänning från en snart ettåring, att få lägga huvudet emot min älskades bröst och bara landa i hans stilla hjärtslag, att få ett par nystickade raggsockar på posten, att se förälskelse i mitt nästan vuxna barn eller att komma på att varm-choklad-säsongen är tillbaks. Jag tror att det är ren och skär överlevnadsinstinkt. Jag måste ta vara på varje tillfälle av kärlek, glädje och liv som ges. För att orka ta mig igenom det här. 

Så jag gör det. Jag klänger mig fast vid de små sakerna som gör livet värt att leva. Och jag andas. Och plötsligt har ett halvår passerat. Som om tiden går och står stilla på en och samma gång.