Att försöka se det positiva i elände ...

Ännu en tidig dag idag. Akupunktur klockan 11:00. Så mycket värt men så tungt att kliva upp, duscha och köra bil. Tänk att sådant man i vanliga fall gör utan att ens reflektera över det helt plötsligt är som enorma prestationer. Allt tar på krafterna som jag egentligen inte har. Att köra bil längre sträckor är t ex omöjligt, vaken orken eller koncentrationen håller mer än ca 10 minuter. Hur som helst, när jag väl kom fram och la mig på britsen var jag helt förbi av trötthet. Yrsel och som bomull i huvudet. Jag klarade dock av att slappna av idag vilket gör att jag känner mig fint avslappnad efteråt, om än något snurrig och ev en trafikfara när jag körde hem. Det gjorde dessutom ont och det brukar betyda att nålarna gör nytta. För övrigt har det varit en helt galen vecka. Jag är inne på andra veckan med medicinhöjning. Biverkningar är bättre sömn men extrem trötthet och yrsel på dagarna. Sonen har dessutom varit sjuk och hemma från skolan hela veckan. Det i sin tur innebär att jag inte fått samma vila som jag är van vid. Men ... som en mycket klok kvinna jag känner hade sagt ... Allt det här innebär att jag kan vara tacksam, dels över att jag har ett barn, dels över att jag får fantastisk hjälp från sjukvården och dels över att jag har råd att ha en bil, även om jag för tillfället inte orkar köra den några längre sträckor.

                               

                                   Jan Stenmark

Att klara av en dag ...

Att ha en inbokad tid före klockan ett på dagen är katastrof. Att ha en inbokad tid över huvudtaget är katastrof. Trots att tiden gäller akupunktur som faktiskt får mig att må bra så är det katastrof. Idag har jag dessutom en tid till, på vårdcentralen, inbokad. Stressen är ett faktum. Ångesten drar igång så fort jag vaknar. Kroppen är vansinnigt spänd. Trots det gör jag det jag vet att jag ska göra. Jag är en duktig flicka. Så jag kliver upp, tar en dusch och äter frukost. Jag gör det inte med glädje. Det är knappt att jag orkar. Men jag gör det. Och varje gång jag gör något som tar emot är en seger. Efteråt kan jag konstatera att jag överlevde, jag fixade det, det kanske var tufft men jag gjorde det. Och allt det gör att det trots allt blir lite lite lättare nästa gång. Jag vet ju det. Så jag gör det. I mellantiden måste jag komma ihåg att göra en mindfulnessövning, en avslappningsövning eller yoga. För att orka. Kommer jag ihåg det brukar det gå bra. Glömmer jag så får jag lida för det i flera dagar efteråt.

Semlekaos ...

Jag har aldrig tänkt att jag är särskilt konservativ. Tex tycker jag, till skillnad från flera av mina vänner, att det går bra att äta semlor när man är sugen. Man måste inte vänta till The Big Day. Men nu börjar stolligheter gå över gränsen även för mig. Korvbrödssemlor, wrapsemlor, semlor med vaniljkräm eller nutella, och nu det här - semlor med nutellagrädde. Hur gott det än låter så kan jag ändå inte låta bli att undra - Vart är världen på väg?

Så här kommer det att bli ...

Söndag och första inlägget i den här bloggen. Jag börjar lite smått med hur jag tänker. Det här kommer mest troligt bli en sida för musik, glädje, viktigheter, funderingar, ångest - existentiell så väl som vanlig hederlig och den med inslag av panik, feminism, kärlek, betraktelser, vansinne, ekologiskt tänkande, ifrågasättande kring normativitet, längtan, hbtq-frågor samt en och annan reflektion kring det här med utmattningssyndrom. Efter 43 år i livet, 30 år som vegetarian, 28 år med galenskap av varierande grad, 20 år som ensamstående mamma, 17 år inom skolans värld, 9 år som specialpedagog, 7 år som rektor, två år som sjukskriven pga utmattningssyndrom och lite annat smått och gott på det, så tror jag mig ha en diger källa att ösa ur. Nu kör vi ...