Jag har kommit överens med mig själv om att jag inte måste vara så fantastiskt trevlig jämt. Jag måste inte hälsa på alla jag möter. Jag behöver inte prata artigt med främlingar. Det är helt okej att bara gå förbi. Jag måste inte heller stanna och prata med folk jag känner. Jag har gett mig själv tillåtelse att faktiskt bara hälsa och sedan gå vidare.
Nu när jag har begränsat med energi så är varje socialt sammanhang extremt krävande. Eller ... alla sammanhang som innefattar andra människor, ljud, prat och sorl är extremt krävande. För att inte tala om bakgrundsmusik. Vet ni hur många butiker som har bakgrundsmusik!?! Som om det inte räcker med alla andra ljud i en butik. Och barn! Let's not go there. Men barn i offentliga miljöer är ju vansinnigt överskattat i allmänhet, och i synnerhet för en utmattningsmänniska. Att t ex fokusera på att handla i en mataffär är tufft nog, med tanke på alla sinnesintryck, matlistan, streckkodsläsaren, vagnen, påsarna, blippa innan man packar, hitta rätt osv. Om det då är skrikande ungar i närheten så är det kört, då rinner livet ur mig. Jag menar, hur svårt kan det vara? Ge ungen en banan, en muta eller bär ut den. (Jodå, jag har också haft småbarn.) Låt folk handla i lugn och ro. Och sen det där med att möta vänner eller bekanta i mataffären. Om jag stannar och pratar med någon så kan det göra att jag faktiskt inte orkar handla klart, eller att jag handlar klart men sedan inte kan göra något mer den dagen. Det har hänt många gånger att jag fått sitta i bilen och "stänga av", vila hjärnan, innan jag klarar av att köra hem. Men jag har faktiskt lärt mig att säga att jag inte orkar prata, att jag måste handla vidare innan orken tar slut. Ibland glömmer jag dock av det, att jag bara kan säga så och gå vidare. Det är då energin tar slut.
För någon månad sedan var jag på en annan energikrävande aktivitet. Bio! Vem kunde ana att det var annat än vilsamt. Jag var i alla fall på bio för första gången på en evighet. Redan innan filmen började höll jag på att krevera pga fasiken så mycket folk har att prata om när de går för att se en film. Lägg sedan till allt prassel från godispåsar som ALLA på hela bion måste turas om att gräva i precis hela tiden. Sen tillkommer alla hostningar, harklingar och andra kroppsliga ljud samt ljuden av alla som gång på gång måste ändra ställning i de löjligt trånga biofåtöljerna. Jag ville liksom bara vråla till folket att vara lite jävla tysta och för helvete sitta still. Men som tur är har jag lärt mig att inte vara aggressivt utåtagerande i sådana lägen. Jag har också lärt mig att alltid ha öronproppar med mig i min väska. Man vet aldrig. Det jag dock vet är att det finns en första gång för allting. Det där blev således första gången med öronproppar på bio. Intressant upplevelse. Men tack vare dem så kunde jag ta mig igenom hela filmen med sinnet någorlunda i behåll.
För någon månad sedan var jag på en annan energikrävande aktivitet. Bio! Vem kunde ana att det var annat än vilsamt. Jag var i alla fall på bio för första gången på en evighet. Redan innan filmen började höll jag på att krevera pga fasiken så mycket folk har att prata om när de går för att se en film. Lägg sedan till allt prassel från godispåsar som ALLA på hela bion måste turas om att gräva i precis hela tiden. Sen tillkommer alla hostningar, harklingar och andra kroppsliga ljud samt ljuden av alla som gång på gång måste ändra ställning i de löjligt trånga biofåtöljerna. Jag ville liksom bara vråla till folket att vara lite jävla tysta och för helvete sitta still. Men som tur är har jag lärt mig att inte vara aggressivt utåtagerande i sådana lägen. Jag har också lärt mig att alltid ha öronproppar med mig i min väska. Man vet aldrig. Det jag dock vet är att det finns en första gång för allting. Det där blev således första gången med öronproppar på bio. Intressant upplevelse. Men tack vare dem så kunde jag ta mig igenom hela filmen med sinnet någorlunda i behåll.
Hur som helst. För någon vecka sedan, när jag skulle träna på rehab, så var det en annan person i omklädningsrummet. Hon var klämkäckt glad och pratig, började svamla om vädret och solen och hur allt kört ihop sig för henne under dagen. Jag hmmm:ade och muttrade något hyfsat ointresserat till svar för att få slut på hennes babblande. Hade ju fullt upp med att byta om och fokusera på att jag skulle träna. När hon gått och jag blev ensam så insåg jag att jag måste ha framstått som jordens tråkigaste människa. Butter, sur och fåordig. Inte lågt ifrån otrevlig. Sen kom jag att tänka på min överenskommelse. Och helt plötsligt kände jag mig istället nöjd med mig själv som valde att lägga min energi på rätt sak. Jag vågade helt enkelt vara medvetet osocial. Men samtidigt som det kändes bra så känns det också lite märkligt. Jag betraktar mitt eget beteende och ser hur jag gått från att vara social, öppen och vansinnigt trevlig till osocial, återhållsam och på gränsen till otrevlig. Och jag undrar - är det här mitt nya jag? Är det nu jag till fullo ska förvandlas till den där bistert betraktande, buttra och cyniska människan som jag alltid har haft inom mig? Är det den människans tur att blomma nu? Kanske... Men oavsett så är jag helt överens med mig själv om att mitt nya motto i livet måste bli: "Våga vara osocial."