Om att vara social och trevlig, eller inte ...

Betraktelser från ett omklädningsrum ...

Jag har kommit överens med mig själv om att jag inte måste vara så fantastiskt trevlig jämt. Jag måste inte hälsa på alla jag möter. Jag behöver inte prata artigt med främlingar. Det är helt okej att bara gå förbi. Jag måste inte heller stanna och prata med folk jag känner. Jag har gett mig själv tillåtelse att faktiskt bara hälsa och sedan gå vidare. 

Nu när jag har begränsat med energi så är varje socialt sammanhang extremt krävande. Eller ... alla sammanhang som innefattar andra människor, ljud, prat och sorl är extremt krävande. För att inte tala om bakgrundsmusik. Vet ni hur många butiker som har bakgrundsmusik!?! Som om det inte räcker med alla andra ljud i en butik. Och barn! Let's not go there. Men barn i offentliga miljöer är ju vansinnigt överskattat i allmänhet, och i synnerhet för en utmattningsmänniska. Att t ex fokusera på att handla i en mataffär är tufft nog, med tanke på alla sinnesintryck, matlistan, streckkodsläsaren, vagnen, påsarna, blippa innan man packar, hitta rätt osv. Om det då är skrikande ungar i närheten så är det kört, då rinner livet ur mig. Jag menar, hur svårt kan det vara? Ge ungen en banan, en muta eller bär ut den. (Jodå, jag har också haft småbarn.)  Låt folk handla i lugn och ro. Och sen det där med att möta vänner eller bekanta i mataffären. Om jag stannar och pratar med någon så kan det göra att jag faktiskt inte orkar handla klart, eller att jag handlar klart men sedan inte kan göra något mer den dagen. Det har hänt många gånger att jag fått sitta i bilen och "stänga av", vila hjärnan, innan jag klarar av att köra hem. Men jag har faktiskt lärt mig att säga att jag inte orkar prata, att jag måste handla vidare innan orken tar slut. Ibland glömmer jag dock av det, att jag bara kan säga så och gå vidare. Det är då energin tar slut. 

För någon månad sedan var jag på en annan energikrävande aktivitet. Bio! Vem kunde ana att det var annat än vilsamt. Jag var i alla fall på bio för första gången på en evighet. Redan innan filmen började höll jag på att krevera pga fasiken så mycket folk har att prata om när de går för att se en film. Lägg sedan till allt prassel från godispåsar som ALLA på hela bion måste turas om att gräva i precis hela tiden. Sen tillkommer alla hostningar, harklingar och andra kroppsliga ljud samt ljuden av alla som gång på gång måste ändra ställning i de löjligt trånga biofåtöljerna. Jag ville liksom bara vråla till folket att vara lite jävla tysta och för helvete sitta still. Men som tur är har jag lärt mig att inte vara aggressivt utåtagerande i sådana lägen. Jag har också lärt mig att alltid ha öronproppar med mig i min väska. Man vet aldrig. Det jag dock vet är att det finns en första gång för allting. Det där blev således första gången med öronproppar på bio. Intressant upplevelse. Men tack vare dem så kunde jag ta mig igenom hela filmen med sinnet någorlunda i behåll. 

Hur som helst. För någon vecka sedan, när jag skulle träna på rehab, så var det en annan person i omklädningsrummet. Hon var klämkäckt glad och pratig, började svamla om vädret och solen och hur allt kört ihop sig för henne under dagen. Jag hmmm:ade och muttrade något hyfsat ointresserat till svar för att få slut på hennes babblande. Hade ju fullt upp med att byta om och fokusera på att jag skulle träna. När hon gått och jag blev ensam så insåg jag att jag måste ha framstått som jordens tråkigaste människa. Butter, sur och fåordig. Inte lågt ifrån otrevlig. Sen kom jag att tänka på min överenskommelse. Och helt plötsligt kände jag mig istället nöjd med mig själv som valde att lägga min energi på rätt sak. Jag vågade helt enkelt vara medvetet osocial. Men samtidigt som det kändes bra så känns det också lite märkligt. Jag betraktar mitt eget beteende och ser hur jag gått från att vara social, öppen och vansinnigt trevlig till osocial, återhållsam och på gränsen till otrevlig. Och jag undrar - är det här mitt nya jag? Är det nu jag till fullo ska förvandlas till den där bistert betraktande, buttra och cyniska människan som jag alltid har haft inom mig? Är det den människans tur att blomma nu? Kanske... Men oavsett så är jag helt överens med mig själv om att mitt nya motto i livet måste bli: "Våga vara osocial." 

Om då, när allting rasade ...

Jag tog en klunk öl här om dagen och sa högt att "jag minns inte när jag senast kände smaken av öl". Sedan insåg jag att det minns jag visst. Jag minns det exakt. Det var torsdagen den 27 februari 2014. Det var då jag fick ett besked som tog mig hårdare än jag kunde tro, det var då jag fattade några jävligt dåliga beslut och det var då som bägaren sakta började sippra över. 

Vi hade just klivit på en spårvagn. Jag och några kollegor var på väg till andra väntande kollegor för aw och musikquiz på en pub. Jag var trött (med facit i hand totalt slutkörd) redan på jobbet innan vi for mot stan. Tänkte att jag borde åka hem och vila istället för att åka på aw. Sedan tänkte jag att jag inte ville vara den tråkiga, den som hoppar av i sista stund, den som väljer tystnaden och ensamheten framför roligheter. Så jag åkte med. Utan att säga något om hur jag egentligen mådde. Det var dåligt beslut nummer ett. Väl på den där spårvagnen fick jag ett mess. En gammal vän frågade mig om jag visste vad som hänt med en annan gemensam vän. Ryktet gick om att han precis hade avlidit. Jag fick tag på hans syster som kort berättade att det stämde, att han tagit livet av sig under natten. Jag borde ha åkt hem då. Jag kände det så starkt. Men jag lyssnade inte. Det var dåligt beslut nummer två. Istället åkte jag med till puben, aw:ade mig, quizade och drack några öl för mycket. Tänkte att jag kunde döva sorgen. Det var dåligt beslut nummer tre. Men det gick bra. En stund. Fram tills jag vaknade upp i min säng klockan sex nästa morgon och befann mig mitt i en vansinnig ångestattack. Det var starten på den långa resa jag fortfarande befinner mig på.

De senaste fem åren innan raset hade jag kört på ganska tufft. Gått igenom en separation, genast fått ihop det med en kollega, rett ut den galenskapen, havererat med flera månaders sjukskrivning som följd, börjat jobba igen, blivit ensamstående med två barn, en treåring och en tonåring, tagit över som rektor på min arbetsplats, jobbat heltid, pluggat på rektorsutbildningen vid sidan av jobbet under tre år, gett mig in i en ny relation med en gammal kärlek, börjat engagera mig i några utbildningar på en folkhögskola via jobbet och, som grädde på moset, hanterat en rejäl och långdragen kris som min tonåring gått in i.

Hur som helst. Där befann jag mig den där dagen, mitt i min ångest. Det var fredag, jag var bakfull och en gammal kär vän hade just valt att avslutat sitt liv. Jag hade under några veckor, några månader, har ingen riktig tidsuppfattning här, börjat känna mig risig. Jag sov inte, hade ständig yrsel och huvudvärk, hade svårt för att andas, var extremt glömsk och snurrig. Jag minns att jag skulle vara elevfri under de kommande två veckorna och hela tiden tänkte att "jag kan vila då, bara lite till, snart blir det tid för vila". Veckan efter skulle jag bara jobba några dagar och sedan skulle jag vara ledig. På lördagen fick jag ett samtal från tonåringen, som nu flyttat till annan ort, mååånga mil bort, och bodde inneboende. Han behövde akutflytta. Okej! Resten av helgen ägnade jag mig åt att leta nytt boende och rodda ihop en flytt med hjälp av flyttfirma på orten. Samtidigt som jag höll på att gå sönder av oro för sonen. Jag var fullkomligt slutkörd. Trots det åkte jag till jobbet på måndagen. Jag hade ett studiebesök inbokat så det kändes nödvändigt. Jag minns att jag fick kämpa för att hålla ihop det under det där besöket. Att jag ens fick ihop det. Jag begriper det inte. Sedan åkte jag, av någon märklig anledning, till jobbet även på tisdagen. Jag gick då på någon form av reservkraft. Minns att jag var så snurrig och yr att jag fick hålla i mig i bänkar, dörrkarmar och väggar när jag förflyttade mig. Och så andningen. Det var som om jag inte fick luft. När vi satt för att äta lunch tittade min chef på mig och sa: "Men hur mår du M? Vad gör du ens här när du mår sådär? Du måste åka hem. Du kan ju inte köra i det skicket du är, jag får köra hem dig.". Då rasade det. Det var som om det faktum att hon satte ord på det, att hon såg det, att det var synligt för andra, gjorde att det blev verkligt. Det snurrade till och det kändes som om jag skulle svimma. 

Omgiven av tre av de starkaste och klokaste kvinnor jag känner tappade jag sedan kontrollen. Totalt. Minns att de lade ner mig på golvet, klappade på mig, ringde ambulans, pratade med mig, tog hand om mig. Själv koncentrerade jag mig på att att hålla mig vaken, att andas, att inte tappa det totalt. Samtidigt som jag trodde att jag fick en hjärtinfarkt, att jag skulle dö, att detta var det sista. Ambulansen kom och tog mig till Akuten. Väl där blev jag grundligt undersökt. Till slut kom läkaren in och sa: "Vi hittar ingen fysisk orsak till ditt tillstånd. Du är fullt frisk. Jag tror att du har drabbats av en akut stressreaktion och en kraftig panikångestattack.". Jag grät av lättnad och av förvirring. En vän kom och hämtade mig och körde mig hem. De första veckorna minns jag inte så mycket av. Min kropp och min hjärna hade stängt ner.  Jag minns dock första gången jag träffade min läkare på vårdcentralen, två veckor efter raset. Han tittade på mig och sa med bekymrad min "Jag vet inte vad jag kan göra för dig annat än att sjukskriva dig. Jag vill skicka in dig till Psykakuten. Nu.". Och så blev det. 

Så började min resa. Den som pågår fortfarande. Tre år senare. Utmattningssyndrom. Panikångestsyndrom. Sömnstörning. Och som grädde på moset lite härlig depression pga vem orkar ta sig igenom flera år av livet på paus med glädje ... I alla fall. Det var så det gick till. Det var så det blev. Det var där allting rasade. Och hela denna minnesresa tack vare en klunk öl. Det känns befriande att sätta ord på det. Att liksom snacka med mig själv om det. Att faktiskt för första gången kunna tänka på det med någon form av acceptans. Och utan att gråta.